Mitt ben är fortfarande inte bra

Dag 16.
Jag kan nu gå utan kryckor. I huset och på tomten. Men jag inte ta mig till postlådan 200 meter bort.
Blåmärket (eller vad vi ska kalla det) som täckte 2/3 av låret och lika mycket av vaden är i princip borta. Låret är ganska okej, men det gör fortfarande ont i muskeln på baksidan, men den är okej.

Vaden är värre. Och då har ändå de två senaste dagarna inneburit en hel del förbättringar. Men vaden gör fortfarande ont. Den går nu att beröra, det gick inte förut. Men muskeln är så öm, hård och det gör ont. Ibland krampar den. Det är vaden som ställer till med mest. Som gör det svårast att gå. Som gör ont om nätterna.
Jag äter fortfarande värkmediciner dygnet runt. Både extra starka Alvedon och morfin.

Sen har vi foten. Den är som en boll. Speciellt när jag är uppe och går. Men nu har kroppen anpassat sig lite så trots att den är mer svullen än min fot någonsin varit i mitt liv så gör den inte speciellt ont. Stasar ibland när den får gå för länge supersvullen. Men det lättar ganska snabbt om jag lägger upp foten högt. Men jag får inte in den i någon sko än. Ganska långt ifrån det.

Pratade med Giftcentralen för några dagar sen. Ville veta vad det som gör att vadmuskeln gör så inåthelvete ont. Men jag fick tyvärr inte något vidare bra svar. Det enda de kunde säga att det kunde ta månader att bli helt bra.
MÅNADER!!

Det känns helt galet att det kunnat bli så här. Okej, jag ska inte måla fan helt och hållet på väggen. Det har gått 16 dagar, inte månader. Och jag blir faktiskt bättre varje dag, även om det är lite i taget. Så det är ju faktiskt inte så att det måste ta månader för mig att bli bra. Kanske är jag helt okej redan nästa vecka.

Men det är svårt att vara positiv. Vilket också är rätt jobbigt. Jag ha så sjukt mycket mindre ont nu än vad jag hade de första dagarna. Det går inte ens att jämföra. Om jag ska skala från 1-10 så hade jag kanske 20 de första dagarna och nu har jag för det mesta 4 och ibland 6-7. Så stor skillnad är det. Men det är som om hjärnan bara flyttar ribban. Så fort något slutar göra smärtsamt ont så flyttas tåligheten och det som gör mest ont just nu blir nästan outhärdligt.
Det gör hela den här processen jobbig. Istället för att bli glad för varje dags progress så hänger hjärnan kvar vid det som är för tillfället sämst. Istället för att känna tacksamhet så tenderar jag att tycka synd om mig själv, eller i alla fall känna att det är väldigt orättvist.

Fast vad hade varit rättvist då? Att någon annan fick det? Det handlar ju inte om rättvisa. It's life. Varken mer eller mindre.

Men allt är inte helt och hållet skit.
Tänk om det här hade hänt förra sommaren. Eller vilken som helst av de senaste 6 somrarna för den delen. Då vi har haft stora projekt på gång. I år har vi inget stort på planen. Poolen är där och är 29 grader varm. Så det är inte speciellt plågsamt att bara hänga hemma. Ungarna är tillfreds. Så fort de blir rastlösa plumsar de i poolen. Eller så springer de till skogen. Eller till kompisar.
Så fort jag inte vet vart jag ska ta vägen, ja då kan jag också plumsa i poolen. Och dessa dagar som varit så soliga och fina har varit fina pooldagar. Även för en klumpfot som jag.

Sambon har kommit igång med ett snickarprojekt som dessutom går väldigt bra. Varje dag har progress och resultatet blir snyggt. Det gör honom på gott humör och genererar energi. Och nu börjar jag känna att vi båda börjar slappna av. Vi skrattar mer. Är mjukare.
Så, det finns mycket som kunnat vara värre.

Imorgon är foten kanske ytterligare lite bättre.