Akuten

En sån jävla skitdag.
I natt började musklerna i vaden krampa. Eller hur jag nu ska beskriva det. Det var i alla fall ett nytt beteende och väldig obehagligt. I morse betedde det inte riktigt likadant, men istället hade jag ruskigt ont på ett ställe i vaden. Man har ju varnat mig för blodproppar. Kännetecken för såna är svullnad, det blir varmt, gör ont och feber. Allt utom febern är ju liksom en konstant just nu.
Gud, nätter är så jävla långa när man oroar sig och inte vet vad man ska tro.

8:30 väckte jag Sambon. Jag kunde inte vänta längre. Vi åt frukost och så åkte vi in till akuten. Vi var väl där kanske någon gång efter nio. Nya prover och så ultraljud för att kolla propp. Vi lyckades träffa allas luncher. När vi kom till Fysiologen så var det lunch, så vi fick vänta en timme.
Jag hade läst på nätet att man kollar proppar med ultraljud och att det inte är någon smärtsam undersökning. Och det kan nog stämma. För de allra flesta. Men eftersom jag är så blå över hela benet och öm, inifrån ända ut till lätt beröring på huden, ja... då gör det ont. Jätte, jätte, jätteont!!

Hon behövde trycka den där lilla prylen mot mitt ben hårt för att se blodkärlen tryckas ihop på skärmen. Och så behövde hon trycka mig på benet för att se vad som hände på skärmen. Om och om igen. Genom hela benet. Jävlar så ont det gjorde. Det gör fortfarande ont.
Man hittade ingen propp. Och var ju bra.

Så vi fick återvända till Akuten. Fick höra av sjuksköterskan att proverna hade kommit tillbaka och att de såg bra ut. Men doktorn måste titta på dem och uttala sig.
Då krampar gubben i båset bredvid. Nästa två timmar tar det att få läkaren till mig.
Och jovisst. Det såg ju bra ut. Alla värden var i alla fall okej. Blodvärdena var lite låga, men det var väntat. Ingen propp. Men jag fick sprutor som förebyggande mot proppar. Det är fortfarande en stor risk eftersom jag inte kan gå än.

Hela besöket gick på lite drygt 6 timmar. Och mer ont när jag kom därifrån än när jag kom. Det går över. Jag vet. Men jag orkar inte idag.

Jag har inte sagt det, men Sambon värk i lederna är stress säger doktorn. Sambon har varit sjukskriven de senaste veckorna. Jag ser det på honom. Och känner igen det så väl. När det inte finns någon energi. Det finns ingen depå att hämta ifrån. Och ändå måste han bara räcka till.
Jag har varit där. Jag vet känslan. Och jag ser den hos honom. Jag hatar att ligga här och inte kunna göra ett skit. Det var hans tur att få bli omhändertagen. Att få läka och bli hel. Istället fick han växla upp och klara lite till.

Det finns inget jag kan göra åt det. Och jag kan inte ta på mig skulden. Men jag hatar det. HATAR DET!!
På giftcentralen hade man sagt att det kunde ta flera veckor för svullnaden att gå ner. Hurra.

På detta så blev min sista arbetsvecka ingen arbetsvecka. Min längsta semester sen jag var 14 år. 7 veckor. Och jag får inte göra den överlämning jag hade tänkt. Inte avsluta och fixa det där sist.
Ja, ja, det får ju lov att funka.

Men just nu känns det som väldigt lite är min kontroll och väldigt lite går som jag vill. Och när det är så blir vissa saker viktiga. För att man ska få bestämma någonstans.
Just nu blir allt bara fel och dåligt. Och jag orkar inte. ORKAR INTE!

Jävla skitdag!!