Huggormsbett

Midsommardagen.
Vilket fantastiskt väder! Jag, Mormor och Tusse tar oss till stranden för att bada. Grodan, Sambo och Morfar åker ut och fiskar. Så himla härligt med en riktig högsommardag och ledighet. Killarna fiskar 2 hinkar strömming medan Tusse badar loss och jag fegar i vattenbrynet. Så kommer båten med killarna. De har fiskat färdigt och ska lämna över Grodan så han får fortsätta eftermiddagen med att bada med oss.

Viken är full med badande ungar så Morfar väljer en liten vik 50 meter borta. Jag går bort för att ta emot Grodan. Vägen dit är en gammal stig som nu har grusats iordning så att man ska kunna gå med barnvagn utmed strandpromenaden. Jag går barfota, helt fokuserad på båten med mina pojkar.
Plötsligt svider det bara till i foten. Någon fladdrar förbi i ögonvrån när jag tar ett steg.
En jävla huggorm! Som har bitit mig i foten. Den ligger kvar på stigen och tittar fokuserat åt mitt håll. På foten syns fyra små blodprickar.

Min syster blev biten när hon var liten. Så jag vet att man måste åka in till sjukhuset. Det måste kollas upp. Och mitt i tumultet kommer den där lite märkliga känslan över mig. Jag fick den också vid min bilolycka. Hjärnan tänker
- Fan också. Det här kan jag inte göra ogjort. Nu blev den här dagen förstörd. Det här kan jag inte fixa till.
Det är ju inte just dessa ord hjärnan tänker. Och allt går på en mikrosekund. Men kontentan är sådan. Att dagen är förstörd. Att jag inte kan fixa detta på ett enkelt sätt.

Nu följer några röriga minuter som i stort resulterarar i följande:
Grodan kommer till Mormor och Tusse.
Jag kommer i båten.
Jag, Morfar och Sambon åker till bryggan där jag och Sambon fortsätter upp till bilen.
Morfar får fixa allt annat som fisk, båt och annat.

Vi stannar till vid huset för att hämta min plånbok och Sambon får snabbt tvätta av sig lite fiskfjäll från händerna. Sen in till sjukhuset. På vägen ringer jag 1177 för att kolla om det är något jag kan/bör göra fram tills dess att vi är på sjukhuset. Sitta still med foten högt var rådet jag fick.

Det har nog inte gått 45 minuter när vi är inne vid sjukhuset. Då börjar foten göra rejält ont och Sambon får skaffa fram en rullstol till mig. I akutens väntrum är det fullt med folk. Men jag passerar bara förbi kassan. Pröjsar 400 spänn och visar ID. Får en brits snabbt och det dröjer inte så länge innan doktorn kommer.
Det gör så ont!!!
De ger mig lite Alvedon och någon morfintablett. Funkar skitdåligt. Nu börjar jag gråta, hacka tänder och har svårt att ligga still. Så jävla ont gör det.

Vi är några timmar på akuten. De kan summeras så här i korthet:
Ont. Så galet ont.
Skrik, gråt, tandgnissel.
Prover
Morfin rätt in i armen.
Kräkningar.
Lugn stund.
Ont. Galet ont.
Mer morfin.
Mer kräkningar.
Lugn stund.
Doktor, sjukhuspersonal kommer och går och gör saker. Har dålig koll.
Ont, ont, ont.
Morfin.
Kräks.
Lugn stund.

Doktorn tänker sig att jag ska ligga för observation i 6-8 timmar. Sen kan jag nog åka hem. Jag ber om mer morfin. Kräks efter ha fått det. Gråter. Jag känner smärta i hela vaden och som en strimma upp för låret hela fram till ljumsken. Doktorn blir lite osäker när jag säger detta och de börjar mäta om man kan se svullnader högre upp än vaden. Jag förklarar att det spelar ingen roll vad de mäter för jag känner att det går utmed hela insidan av låret.
Doktorn bestämmer, baserat på min totala smärta, att åka hem idag är inte att tänka på. Jag får stanna över natten.
Jag körs ner på någon avdelning.

Nya prover och skit. Mer morfin. Mer kräkningar. Sova. Tror jag.
Tar mig igenom natten. Helvetet är när jag ska på toaletten. Nu är hela vaden så svullen att den hotar att spricka. Så fort jag rör benet gör det ont.

Söndag morgon:
Doktorn kommer förbi på ronden. Han tycker det ser fint ut. Jag är nu röd, varm med rasande inflammation i vadens insida. Och foten så klart. Vi får inte glömma foten. Den är helt klotrund. Men den kan inte tävla med smärtan i vaden. Doktorn tycker att det är ju fint att vävnaden i mitt ben inte ser ut att gått sönder. För sånt kan ju hända. Och man är ju ändå mest uppmärksam på att inget av mina centrala system slås ut eller drabbas.
I det läget kan jag inte känna att mina centrala system är fokus... trots allt. För mitt ben gör så jävla ont! Så där har jag mitt fokus.

Doktorn tycker att jag kan åka hem och ligga med benet högt. Så jag skrivs ut någon timme senare. Tills jag kommer på hur fan ska jag kunna gå och kissa hemma? På sjukhuset är sängen 2,5 meter från toalettstolen. Dit tar jag mig på en stol med hjul på. Sen lyfter jag över mig till handikappstoaletten och lägger upp benet på stolen med hjul. Att ha ner benet är HELT JÄVLA OTÄNKBART!!
Benet är så sjukt svullet att när tyngdlagen får blodet att röra på sig så stasar benet så jag kan skrika.

Tillslut inser man att man inte kan komma på en riktigt bra lösning för mig hemma. Och jag blir kvar en natt till.

Måndag morgon: Ny läkare kommer på rond. Nu har rodnaden gått från övre delen av vaden till mitten på låret. Dessutom har rodnaden spridit sig runtom vaden och börjar klättra på lårets yttersida också. Läkaren tycker inte att det är läge att åka hem så länge som det fortsätter att sprida sig. Så jag blir kvar ett tredje dygn på sjukhuset.

Tisdag: Natten har äntligen inneburit ett genombrott. Svullnaden har visserligen fortsatt uppåt. Nu är jag svullen hela vägen upp till rumpan på baksidan av låret. Men rodnaden har mildrats något. Och jag har inte riktigt lika ont. Hela, och då menar jag HEEEELA, mitt ben är dubbelt så stort som mitt vänsterben. Fot. Ankel. Vad. Lår. Allt!
Jag börjar även bli blå/lila lite här och var.
Men tack vare en viss förbättring bestämmer man att jag får nu åka hem. Ett beslut jag själv kan hålla med om är rätt och riktigt.

Vågar inte åka 1½ timme tillbaka till Stockholm. Så vi åker till mina föräldrar på landstället och stannar över natten.
Nu är det onsdag och jag har kommit hem till mitt eget hem. Jag har en rullator och ett par kryckor med mig hem. Rullatorn ersätter den där stolen på hjul jag hade på sjukhuset att ta mig till toaletten. Så jag sitter på den och rullar mig fram så jag kan ha benet upplyft. Men idag har jag faktiskt börjat använda kryckorna lite mer. Men jag får röra mig fort, för jag klarar inte ha benet hängande nedåt mer korta stunder. Sen stasar det för mycket i benet.

Jag har ingen lårkaka. Jag har en hel benkaka. Varje timme dyker det upp nya lila ställen på mitt ben. Jag kan inte påstå att svullnaden har gått ner speciellt mycket. Men jag antar att huden och vävnaden har fått lite tid att expandera, så svullnaden trycker inte lika smärtsamt.
Det här är fan i mig bland det värsta jag har varit med om. Helt jävla galet!!! Syrran var typ 8 år och låg inne 12 eller 24 timmar för observation och sen var det hyfsat ok. Men visst, i hennes fall trodde läkaren att ormen inte sprutat in speciellt mycket gift. Den här jävla ormjävelen tömde väl hela skiten i mitt ben.

Jag var redigt svullen när jag hade havandeskapsförgiftningen. Men ärligt, det var inget ens i närheten av detta.
Det är väl hastigheten på svullnaden som orsakar den värsta smärtan. Men jisses. Vilken jävla smärta. Jag har aldrig tidigare hackat tänder för att något gör så ont. Och inte hade jag en blekaste att ett bett av en huggis kunde bli så här mycket.

Så nu vet jag det också.