jaha, då blev det onsdag. igår kväll var jag på möte, vi skulle författa ett uttalande om de nya tävlingsreglerna och jag tycker man ska satsa på bredd och ha nivåer som passar alla, och blev därför dödsirriterad på en som förespråkade ett i mina ögon extremt exkluderande elittänkande, "om man inte kan få sin hund att göra [infoga valfritt elitmoment] så har man inte på tävling att göra", och "det är väl bra att det blir svårare, då kanske folk tränar lite bättre". personen ifråga är väldigt duktig, men har också alltid haft det extremt väl förspänt i olika avseenden och det stör mig så JÄVLA mycket när såna människor utgår från sin egen privilegierade verklighet och utgår från att det är någon slags allmängilighet. men jaja. jag stod på mig, jag framförde mina åsikter och de kom med i uttalandet.
igår tränade jag med minsting och han gör just nu JÄTTEFINA sändande med ställanden, det är bara det att han aldrig hamnar i rutan förrän på kanske tredje försöket, de första gångerna springer han vid sidan om, av någon outgrundlig anledning för han borde ju fatta att det är hundra gånger mer lönsamt att hamna i rutan eftersom han då alltid får massor av bekräftelse och belöning och lek, medan det inte händer något alls om han springer vid sidan. men hans hjärna fungerar uppenbarligen inte på det viset. och vi ska tävla OM EN VECKA. det känns ju sådär, men det är väl bara att streta på och hoppas på ett litet mirakel.
sen pratade jag med min mamma, och hon är...ledsen, och känner sig ensam, allt är så tomt. och vad säger man till någon som mist sin livskamrat sedan mer än femtio år tillbaka? att det nog blir bättre sen? det känns ju väldigt platt och futtigt, så jag sa inte det. vet knappt vad jag sa faktiskt, mer än att jag trodde att jag hade en cd-skiva med evert taube-låtar, för pappa ville att "så länge skutan kan gå" ska spelas på hans begravning. sen hade jag inte den skivan visade det sig, eller i alla fall så hittade jag den inte, men det sa jag inte utan smög bara snabbt in på cdon och beställde en.
ja, sen började jag oroa mig för att mr S skulle komma om inte för sent så åtminstone komma instörtande med andan i halsen på begravningen. jag ska ju åka upp dagen innan, han kommer på själva begravningsdagen och tar med sig N och hundarna, så ska hundarna vara i mammas lägenhet under tiden, sedan åker jag, N och småhundarna hem på kvällen medan mr S och S-hunden åker vidare på en festival, vilket har varit bestämt sedan länge. mr S är egentligen inte sån som inte passar tider, men han är usel på att planera och när han ska iväg någonstans så tar allting hundra år för han kommer alltid på saker som måste fixas i sista sekunden. och när man är kontrollfreak ut i fingerspetsarna känns det extremt olustigt att inte kunna vara där, styra upp och se till att allt är packat och att alla sitter i bilen och är på väg klockan någonting SHARP. det är ju fullständigt meningslöst att oroa sig för detta så långt i förtid, men någonstans ska väl alla känslor som surrar omkring i systemet ta vägen.