jag vaknade runt midnatt och kunde inte somna om, oklart varför. så idag är jag trött, tröttare än vanligt alltså. känner mig seg, längtar orimligt mycket efter semestern. som ska inledas med begravning, eller rättare sagt, begravningen blir nästa fredag, som är sista dagen jag jobbar innan semestern. som jag skulle ha jobbat då, för nu kommer jag att åka upp redan på torsdagen för att hjälpa mamma, för att min syster och jag ska åka ut till pappas - känns det fortfarande som även om den är såld - gård och plocka en liten bukett ängsblommor som ska smycka kistan, för pappa ville inte att det skulle läggas pengar på kransar och annat onödigt.
så ja, nu finns det en slags plan att förhålla sig till. och det är på ett sätt skönt. och livet rullar liksom bara på just nu, allt är ungefär som det brukar. ikväll är det något möte på brukshundklubben, på lördag ska jag följa med en av mina "elever" på tävling och på söndag ska jag följa med en annan "elev" på viltspårprov, igår tränade jag med hundarna. enda skillnaden är väl att jag numera pratar med min mamma varje dag, men det som tidigare varit en börda känns inte ens jobbigt längre.
sen kan jag väl passa på att gnälla över A också när allting ändå är som vanligt menar jag. igår kände jag att näe, nu får jag nog fan ta ett snack med henne om hennes jävla sätt, det får ju finnas gränser för hur jävla grinig och snäsig man får vara, och det är fan inte okej att slita papper ur händerna på folk bara för att man tycker man behöver dom (det var i och för sig inte ur mina händer, men det spelar ju ingen roll, man gör fan inte så). men så kände jag att nej, lägg ner, jag har inget personalansvar, det får faktiskt vara chefens uppgift. nu har han börjat sin semester och kommer inte tillbaks innan jag börjar min så jag hoppas att jag kan bemästra mig. men det är knappt. som igår till exempel. då frågade hon om jag hade "en minut". det hade jag. jag gick in till hennes rum, hon satt vid sin dator och skulle bokföra en tillverkningsorder. man förväntar sig ju liksom att någon som ber om hjälp säger något i stil med "jag försöker bokföra den här ordern, men det fungerar inte", men A tror uppenbarligen att alla är tankeläsare så hon sa ingenting. jag sa inte heller någonting, även om jag NATURLIGTVIS fattade att det var någonting som inte funkade. men det retar mig, hennes sätt att ta för givet att alla är insatta i vad som rör sig i hennes tankebanor just då. så jag stod och väntade ut henne. sen snäste hon plötsligt "det funkar inte, vad är det för fel?". jag svarade "vad är det som inte funkar?", för det finns ju ett antal tänkbara scenarion, och då skulle hon visa. "titta här, jag klickar på "bokför" och då får jag ett felmeddelande", - här klickade hon bort felmeddelandet - "och sen när jag ska slutrapportera så går det inte". "jamen vad står det i felmeddelandet?" undrade jag. "vadå står?" "ja, det kommer ju en text i felmeddelandet som berättar vad som är fel", sa jag. OCH DET HADE HON INTE FATTAT. alltså, vad lever man i för snäv variant av verkligheten när man inte fattar att de där bokstäverna på ett felmeddelande har en jävla INNEBÖRD? fy helvete vad trött jag blev. och lite senare, när jag stod inne hos S, så kom hon dit, stod ett par meter från S med en bunt papper och sa "har du en lista till det här?" som att S hade röntgensyn och kunde läsa genom papper som hölls med baksidan mot henne, alternativt var tankeläsare då. alltså, JAG HATAR A.
när vi anställde henne så sa vi bland annat att det kan väl vara positivt med någon som är lite äldre, som har varit ute i arbetslivet och som man liksom inte behöver fostra. ha ha fucking ha säger jag nu. nu var hon i och för sig inte sån de två första säsongerna hon jobbade här, då var det väl "bara" lite allmänt negativ inställning till allt, men hon skötte ju sitt jobb. det gör hon ju fortfarande, men den där allmänt negativa inställningen till allt har nu slagit över i ren grinighet, snäsighet, allmän otrevlighet. vissa dagar är det knappt att hon kan förmå sig att muttra ett "god morgon" när hon kommer, och sen kan det gå timmar utan att hon säger flasklock. och sen helt plötsligt, när det passar henne, så är hon nästan på gott humör. och sen går vi kanske och äter lunch och då sitter hon och surar över sin matlåda, glor ner i bordet och säger inget till någon, reser sig så fort sista tuggan är svald och går därifrån utan ett ord. SPECIELLT NU, när inte chefen är där. för så fort han är närvarande så är hon så JÄVLA trevlig. och igår satt vi och pratade och skojade i lunchrummet medan hon satt och glodde ner i sin matlåda utan ett ljud, förrän T helt plötsligt sa någonting, inte till henne utan bara något allmänt skämt. då lyste hon upp och svarade något. T är chefens guldkalv, så det finns kanske något samband, vad vet jag?
tröttsamt är det i alla fall. och även om jag har sagt att det är jätteskönt att få in någon på säsong som har varit där förut så man slipper hela den där jobbiga upplärningsfasen varje år så är det nästan inte värt det. tyvärr kan jag på grund av LAS inte göra ett piss åt det, så det är väl som vanligt bara att gilla läget.
nu: jobbajobbajobba. sen, fika, något möte, det gamla vanliga köret.