jag tror de här senaste dygnen har varit de längsta jag någonsin varit med om. först resan till sjukhuset i söndags, hem sent, upp tidigt, till jobbet, jobba lite, få dödsbudet, åka hem. först tänkte jag åka upp, men min syster tyckte inte det behövdes. pappas bröder skulle komma och se honom på sjukhuset, men jag tyckte inte att jag behövde just det. jag är glad att jag hann träffa honom, att kunna minnas honom levande, klädd i sina vanliga kläder, att han ändå kunde ta sig ur sängen för egen maskin, jag har inget behov av att se honom död för att fatta att han var borta. men på jobbet kunde jag ju inte heller riktigt tänka mig att sitta och jobba som om inget hade hänt, så jag rafsade ihop lite jobbgrejer och åkte hem och jobbade några timmar, det var rätt skönt att bara få göra något utan att känna att jag måste hålla masken. sen hörde mamma av sig och med tanke på att hon inte är helt mentalt stabil ens i vanliga fall så kände jag mig inte helt bekväm med att hon skulle åka hem och sitta ensam i lägenheten, så jag rafsade ihop lite grejer och satte mig i bilen och körde upp. kom upp framåt kvällen, tog hand om mamma så gott det nu gick och jag tror hon uppskattade det.
vi satt uppe till sent, sen sov jag inte bra och idag har jag så ont i kroppen och huvudet att jag håller på att gå åt. idag har det mest varit praktiska grejer, min syrra fixade med begravningsbyrån, jag och mamma var på banken och plockade undan lite av pappas saker som mamma inte ville ha framme, sen kom min bror och hans familj och vi pratade om hur begravningen skulle vara och vad det ska stå i dödsannonsen och såna grejer.
nu är jag hemma och imorgon ska jag jobba. på lördag ska jag åka upp igen och vi ska gå igenom pappas saker och lite annat praktiskt som mamma ville ha hjälp med. det känns bra att kunna göra någonting i alla fall. för även om min och min pappas relation inte var mycket att hänga i julgranen så var han en god människa, en speciell människa, one of a kind. ja, det är väl alla, men vissa mer än andra. och när goda människor försvinner blir det som ett stort sår i hjärtat, en värkande tomhet som inte riktigt går att hantera på ett bra sätt, den får väl bara finnas där, rinna över ibland och dra sig tillbaka ibland. det får vara så.
nu ska jag duscha, ta en citodon och gå och lägga mig. förhoppningsvis får jag sova i natt, imorgon känns det nog bättre.