borta

igår satte vi oss i bilen och åkte tjugofem mil till sjukhuset där min pappa blev inlagd för ett par dagar sen. på den månad som gått sen vi senast träffades så hade han blivit...gammal. för särskilt representativ för kategorin 80+ var han inte. för en månad sen körde han bil, tränade, sjöng i kören, planerade för en resa till hösten. nu upplevde jag för första gången honom som riktigt gammal. den där skenande cancern hade slagit ut i princip alla inte organen. han hade vätska i lungorna och tungt med andningen. men annars var han ungefär som vanligt. trött, men alldeles klar. han hade inte ont och tyckte att det kunde ha varit värre. han tyckte att han hade haft ett långt och bra liv. han sa inte så mycket för han tyckte det var svårt att prata och andas samtidigt. men han har aldrig varit den som pratat och tagit mycket plats. så vi satt runt omkring honom, min syster var också där, och pratade om helt vardagliga saker, som hur dåligt det gick för sverige i fotbolls-em och vad vi skulle göra på semestern och dråpliga minnen om en resa vi gjorde i samband med att mamma fyllde 60. inget dramatiskt och sen var han trött och ville sova och vi kramades länge och sa hej då och så åkte vi hem.

det var vid 19-tiden igår kväll. och vi sa att bara det nu går fort och han inte har ont. bara han slipper ligga i veckor och plågas och bara bli sämre och sämre. när det ändå inte finns någonting att göra så kan det väl lika så gärna gå fort, sa vi.

och vid halv sju i morse var det över. han hade haft det lite oroligt med andningen på natten, men han dog i sömnen stilla och lugnt precis som han ville, precis som vi ville.