alltså A. hon är ju verkligen ingen lustigkurre om man säger så. det är gnäll och det är suck och det är stön och jag FÖRSÖKER förhålla mig till det, försöker att inte haka upp mig på hennes klagande tonfall, hennes martyrgloria, hennes offerkofta, försöker tänka att hon är två händer som kan avlasta mig, hon gör sitt jobb rätt okej, vi behöver inte gilla varandra. fast det vore väl inte för mycket begärt om man bara kunde få jobba med någon som var LITE JÄVLA NORMAL någon gång? man undrar ju lite hur tankegångarna har gått hos dom som anställer. sen kan man såklart inte veta allt, vi var ju till exempel jättenöjda med Z till en början, men sen gick det ju åt skogen i alla fall, fastän hon gett ett så bra första intryck och fungerade så bra...ett tag. men andra assistenter har ju varit såna jävla stolpskott redan från början. så det kanske inte är så konstigt att jag och M, som gått igenom den ena konstigare figuren än den andra, stretade emot när chefen ville att vi skulle ta in en praktikant. men A lovade ju att ta på sig ansvaret för denna praktikant, så okej då, tyckte väl vi, och det blev bestämt att hon skulle börja veckan innan midsommar under förutsättning att arbetsförmedlingen gav klartecken.
igår kom chefen till mig och sa att praktikanten inte kunde börja förrän i mitten av juli, och i så fall hur länge hon skulle vara här, och jag svarade "inte längre än A ska jobba", vilket är till sista augusti, för jag har verkligen varken tid eller möjlighet att ta hand om någon praktikant.
ja, så berättade jag för A att praktikanten inte kunde börja förrän senare, och hon direkt "jaha, det var ju konstigt, först vill hon ha jobb och sen passar det visst inte" och jag sa att det är väl inte säkert att det beror på henne, praktikanten, det kan väl lika gärna vara arbetsförmedlingen som krånglar, det skulle ju inte vara första gången i så fall. och då kom vi tyvärr osökt in på ett av A:s favoritämnen att orera om: knäppa arbetsförmedlare som ser det som sin livsuppgift att sätta käppar i hjulet på henne. allt det där har jag hört tusen gånger, så jag lyssnade väl mest med ett halvt öra och hummade lite fejkat instämmande ibland. men så berättade hon något jag aldrig hört förut, att någon arbetsförmedlare hade sagt att det fanns en ledig tjänst på företaget XXX som hon tyckte att A skulle söka. "hon har ju inte läst mina papper", utbrast A, indignationen och kränktheten personifierad, och jag, som inte heller har läst A:s papper, undrade vad som stod i dom. och då visade det sig att företaget XXX var det ställe där A hade jobbat i princip sedan hon gick ut gymnasiet (hon är i 55-årsåldern nu) och fram till för några år sen. ja, det där visste jag ju, och hon hade själv berättat på anställningsintervjun att hon blivit uppsagd på grund av en omorganisation. och sånt händer ju, det är ju inget konstigt med det. och tjänster kan ju återuppstå, det är ju inget konstigt med det heller. "ja, men det kunde hon väl ha sett i mina papper att jag inte kan söka jobb där. jag har inget företräde till återanställning för den skrev dom ju bort", sa A. jag undrade varför, och då blev hon plötsligt jätteröd i ansiktet och började prata helt osammanhängande om att det var "nån på personalavdelningen som hade gjort bort sig". enligt A så hade denna person sagt till A att hon skulle säga upp sig själv när hennes tjänst försvann, och då hade A kontaktat facket och så hade "någon från Stockholm" ringt den här personen på personalavdelningen och så hade hon blivit uppsagd istället. "jamen det är väl jättekonstigt att facket går med på att man avtalar bort rätten till återanställning", sa jag, för i min värld är facket rätt noga med att bevaka sånt. "ja, men den tog dom bort", sa A blev ännu mer röd i ansiktet och flackande med blicken och det var otroligt tydligt att hon inte ville prata mer om det.
och EXAKT så här var det ju när Z fick sluta. hon fick välja mellan att säga upp sig själv eller bli uppsagd utan återanställningsrätt. det är ju så man gör när det inte handlar om någon egentlig arbetsbrist utan man bara vill bli av med folk. det är rätt lätt att föreställa sig att man skulle vilja bli av med A. att hon skulle kunna bli riktigt jävla besvärlig om hon var tvungen att samarbeta mer med folk. för hon är för det första helt osmidig att ha att göra med och för det andra, som sagt, negativ och gnällig och socialt klumpig.
och jag blir så himla trött. varför kollar ingen upp någonting? varför ringer man inte referenser? det hade kanske inte hjälpt i alla fall, men då hade man åtminstone gjort ett försök. men nä, här kör vi på med hopplösa existensers parad och det ska man bara uthärda. och det hade väl varit okej om jag hade jobbat inom till exempel omsorgsverksamheten och det hade varit mitt jobb att ha hand om folk som inte riktigt är som de ska, MEN NU ÄR DET INTE DET.
suck. suck. suck. blev bara så less och var tvungen att skriva av mig. nu ska jag fortsätta med jobbhögarna.