alltså, den här veckan har verkligen varit maxad. och inte på något bra sätt, det har varit stressigt och slitigt och noll möjlighet till återhämtning och än är det inte över. men idag är det fredag och jag ska på massage efter jobbet och sedan - har jag bestämt - ska jag bara åka hem och lägga mig på soffan och på sin höjd glo på tv. eller läsa en bok som inte är kurslitteratur. jag får klamra mig fast vid det.
så här är det på jobbet: en person fick ett skumt mail hem till sin privata hotmailadress. denna person vågade då inte öppna det eftersom hen trodde att hen skulle få virus i sin dator, utan skickade vidare mailet till jobbmailen. för jobbdatorn kvittar det uppenbarligen om den kraschar? nej, jag antar att personen utgick från att det fanns något slags virusskydd här, men det gjorde det inte, i alla fall inte mot det. och personen ifråga blev inte ett dugg drabbad själv, men däremot är alla filer som jag och M har jobbat med i år krypterade och går inte att öppna. och någon på IT-avdelningen hade glömt att sätta igång den automatiska backupfunktionen som körs varje natt, och när den väl kom igång så var viruset redan inne i systemet så att backupfilerna också blev krypterade. JAMEN DET VAR VÄL PRECIS VAD VI BEHÖVDE?
ja, jag fattar ju att det inte var av illvilja den här personen vidarebefordrade sitt virusmail, och glömma kan ju alla göra. och tur i oturen är ju faktiskt att vi har bytt system, så allt från 2015 och bakåt finns kvar. och vår receptdatabas ligger på en egen server och är inte drabbad. men fem månaders dokumenterat arbete är alltså putz weg, så igår kunde vi ju verkligen hålla oss för skratt, jag och M.
men men. det är ju bara att försöka ta sig vidare. efter en helvetesdag på jobbet åkte jag hem och städade, formulerade några mödosamma meningar på min hemtenta och åkte sedan iväg och höll kurs. tre av dom som nu går tredje terminen för mig ska gå anlagsprov i viltspår om ett par veckor, så nu har jag bokat en domare åt dom och det ska bli riktigt spännande. fast nu är de lite nervösa och stod och pratade om hur lite de tränat, och då blev jag också nervös (fast det sa jag förstås inte) för tänk om jag har felbedömt det helt? fast mina hundar gick ju inte mer än kanske fem-sex spår innan de gjorde anlagsprovet och de är väl inga unikum och även om de här hundarna inte har spårat så jättemånga viltspår så har de gått desto fler personspår och vad det handlar om är ju egentligen bara att kunna följa ett specifikt spår. så äh, det går säkert bra.
nu ska jag bara ta mig igenom den här dagen, sedan ska mina stackars stenhårda och ömmande axlar få bli uppmjukade och ompysslade, och sen väntar soffan. och morgondagens evighet upp-klockan-sex-spårträning-trettio mils bilfärd-bröllop-trettio mils bilfärd hem igen, den tar jag itu med just imorgon. det blir en jobbig dag, men det är ju bara att ta sig igenom för någon gång tar den ju ändå slut.