alltså stressen. jag trodde i min enfald att jag nu i princip var klar med ena distanskursen, den jag har bestämt mig för att jag inte ska göra tentan, i alla fall inte nu. jag hade lämnat in den sista inlämningsuppgiften, kvar återstod bara ett projektarbete som i princip är klart. så nu skulle jag kunna släppa det och fokusera helt på min hemtenta i den andra kursen, tänkte jag nästan lättsinnigt. nä, men då öppnades det väl upp en ny modul med en ny liten uppgift som ska vara klar om ett par veckor. suck, dubbelsuck och trippelsuck på det. JAG HINNER INTE. eller jo, det gör jag väl. men energin är så himla obefintlig just nu.
men igår lyckades jag få ihop några rader på hemtentan så att det känns som att jag åtminstone har kommit igång. sedan åkte jag och höll kurs. och det gick så himla bra. jag har ju haft en så kallad problemhund på den här kursen, fast egentligen är det väl mest ägaren som haft problem. osäker hund som gör utfall, ägaren blir irriterad, hunden blir ännu mer osäker och undviker kontakt, ägaren blir ännu mer irriterad, en negativ spiral som har varit jättesvår att bryta och jag har ägnat oceaner av tid åt att peppa ägaren och försökt få hen att förstå mönstret som är jättetydligt att se när man står bredvid men som ägaren har svårt att se och därmed också hantera. men de senaste två gångerna har det hänt något. med ägaren då alltså, hen har verkligen ansträngt sig för att vara glad, positiv och vägledande istället för irriterad, sträng och bestraffande, och JÄVLAR vilken skillnad. igår gick denna hund, som de första gångerna faktiskt dök upp på kursen med munkorg, helt obesvärat slalom mellan de andra ekipagen med slakt hängande koppel och kunde sitta i gruppen och vara helt avslappnad tillsammans med ägaren. ingen munkorg, inte ett utfall, inte ett skall, ingenting. så himla roligt.
men i natt sov jag som en kratta. jag vaknade vid ett någon gång och kunde inte somna om, det var för varmt under täcket och för kallt ovanpå, ena skulderbladet molvärkte hur jag än låg, jag var apstressad över jobbgrejer som jag inte riktigt har koll på, besök från tillsynsmyndighet nästa vecka, potatisland som jag aldrig hinner gräva (den här stressen är ju inte precis rationell om jag säger så), hemtentor vars upplägg känns oklara, bröllopspresent till min syrra som jag aldrig hinner komma på, och så tänkte jag en hel del på min pappa som har en tumör och ska börja strålas idag. jag pratade med honom igår, och det har också varit ett stressmoment det här att min mamma hetsar över att hon "tror att pappa skulle uppskatta om jag ringde någon gång". jag tycker sånt är asjobbigt, att ringa någon man i princip aldrig har pratat i telefon med, för han ringer ju aldrig mig och ringer jag och han råkar svara så langar han ju över luren till mamma som om den brändes (och nej, det är inte som att han inte gillar att prata i telefon i allmänhet, jag vet faktiskt inte vad det är), och så om KÄNSLIGA SAKER när man bara har pratat om vädret i hela sitt liv. men jag ringde som sagt, mest för att slippa ha det hängande över mig, och han lät väl som att han var vid hyfsat gott mod, men det är ju ingen rolig situation. och så tänkte jag på min mamma som lät som en liten uppskrämd flicka och tänkte att om pappa dör så bryter hon ihop fullständigt, hon fixar inte det och hur ska vi hantera det? och sen tänkte jag att allting, vad som än händer, alltid kommer att handla om henne, det spelar liksom ingen roll vem som har problem och med vad för det är ändå alltid mest synd om henne på något vis. och jag tänkte på arv och miljö och mönster och reproduktion och JAG FÖRSÖKTE VERKLIGEN att tänka på annat, flera gånger tvingade jag över tankarna till andra grejer, men så fort jag släppte taget så gled stressen fram igen.
ja, så idag är jag minst sagt trött. idag har jag dock inga måsten, så planen är väl att åka hem, försöka få till en intensiv insats med hemtentan och sedan antingen åka och träna med hundarna ELLER gräva potatisland. inte båda delarna. vi får väl se hur långt den planen håller.