jaha, igår började jag min nya tjänst. fast jag började med att jobba med gamla grejer, så övergången var väl inte speciellt dramatisk egentligen. sedan ramlade det in mötesförfrågningar från någon på vårt ena systerbolag som kanske kommer att bli min närmaste kollega, han ville att vi skulle boka en heldag så att vi kunde gå igenom varandras verksamheter och "lära av varandra" (det var ju snällt uttryckt, för det blir nog mer han som får lära mig). och sen bokade jag möte med min chef för att vi ska dra upp lite RIKTLINJER I VÅR NYA ORGANISATION. det kändes ju...maffigt. annars var väl allt ungefär som vanligt.
sen fick jag mail om att jag måste komplettera en inlämningsuppgift på den ena distanskursen. jag blev först sur på mig själv, fast sen såg jag något allmänt inlägg om att i princip hela kursen hade fått komplettera eftersom det som efterfrågades "inte riktigt framgick" i uppgiften. men hur oproffsig får man vara då? så nu måste jag lägga tid på det, och samtidigt stå och stampa på stället och vänta på att få klartecken för mitt ämnesval till hemtentan. jag vill ju kunna komma igång, det är ju det som är det svåraste, men det är ju inte ens lönt innan jag vet om mitt ämne är godkänt. och tiden mot deadline bara tickar medan jag ska vänta på att inkompetenta lärare ska såsa med detaljerna kring något ovidkommande. så jävla stressigt.
jaha, och så åkte jag hemifrån utan väska i morse, och därmed också utan plånbok. eftersom jag ska iväg och ta cellprov i eftermiddag så känns det ju som att legitimation kan vara en bra idé. så det var bara att vända bilen och köra hem igen. SÅ HIMLA ONÖDIGT. och jag irriterar ihjäl mig på mig själv som glömmer såna här grejer. jag är inte en sån som glömmer. fast nu är jag uppenbarligen det, för det är ju inte första gången jag far iväg utan väska utan kanske...tredje gången på ett år? det är tre gånger för mycket om ni frågar mig.
och mr S är fortfarande sur på mig, och nu är jag irriterad på honom. för först hette det att han tyckte att allting med papper och räkningar och grejer var jättejobbigt att hålla på med, och då erbjöd jag mig att göra det eftersom det inte är jättejobbigt för mig, och det tyckte han var bra, men nu helt plötsligt så heter det att jag "inte låter honom" och att allting handlar om att jag har "ett sjukt kontrollbehov". jag förnekar inte att kontrollbehovet finns, men när jag ERBJUDER MIG ATT HJÄLPA HONOM MED SAKER HAN TYCKER ÄR JOBBIGA och han har gått med på det men plötsligt ska ha det till att jag "inte låter honom göra något", då blir jag fan förbannad. det känns liksom inte rimligt att ställas till svars för saker som bara är rena påhitt.
men jag åkte från det sura och höll kurs och det gjorde väl min kväll, för alla är så trevliga och duktiga och då kan jag också ibland känna mig lite duktig och som att ändå har några sociala skills att komma med. istället för att känna mig som ett värdelöst ufo, som är en mycket vanligare känsla.
och så A. henne har jag väl fått för mina synders skull. okej, hon jobbar bra med rutinuppgifter, det ska jag inte sticka under stol med. men resten lämnar mycket övrigt att önska. HON KAN FAN INTE UTTRYCKA SIG. det är så tröttsamt att höra henne kalla och referera till exakt ALLTING för "ja den där du vet?". NEJ, DET VET JAG INTE FÖR JAG ÄR INGEN JÄVLA TANKELÄSARE. och sen har hon en obehaglig och gäll röst som går upp i falsett när hon ska försöka sätta ord på "det där du vet " och inte hittar dom. och så står hon för nära.
och jag har sagt till henne att "det är mycket lättare för mig att svara på dina frågor om du säger vad det handlar om istället för att bara säga 'den där' och tro att jag ska veta det". men det gick inte in. så tröttsamt.
ikväll är det avslutning på minstings kurs och sedan blir det aningen luftigare i schemat. får jag bara ihop mina inlämningsuppgifter och den där förbannade hemtentan så kanske jag också kan börja njuta av våren.