Here we go again

Det händer en del i livet. I min vardag. I mig. Men texterna här på Hypo, de går runt.

Vi är tillbaka hos Tusse. Och att hon inte äter. Igen. Det har ju varit okej ett tag nu. Men så fick hon feber förra veckan. Och nu är det i full gång igen. Den här gången täcker vi in mat, godis och även tandborsten i problemet.

Det är inte så att hon inte äter alls. Något får hon i sig varje dag. Och då och då äter hon rätt bra. En gång. Sen är vi tillbaka i inte-äta.
Så det kan finnas dagar som i fredags då hon åt 9 köttbullar till lunch. Men det var ju klart, då hade hon inte ätit någon middag kvällen innan och ingen frukost. Alls.

- Ta det lugnt
- Gör ingen stor grej av det.
- Det går över.
Fina råd. Helt säkert vettiga råd. Och säkert helt riktiga råd.
Jag fastnar vid "Hur" och "Vad"

Vad är "ta det lugnt"?
Och Hur gör man det?
När dottern vid ena frukosten inte vill äta ägget. Då tar jag det lugnt och säger ok, ingen fara. Vi struntar i ägget.
Nästa frukost vill hon inte ens komma till bordet. Vad är rätta vägen då? Inte behöva sitta med oss andra? Okej, så hon slipper sitta vid bordet. Som blir till lunch. Och middag. För att sen nästa dag gå sönder när hon ska borsta tänderna. Som jag för övrigt lät henne sköta helt själv enligt den vanliga rutinen.

Så sätter jag mig med henne i knät. Låter henne lugna ner sig. Så flyttar vi in till badrummet. Återigen blir hon förtvivlad. Vi sitter där tills hon lugnat ner sig igen. Då tar jag tandborsten i handen. Så sitter vi så en stund. Efter totalt 45 minuter får jag borsta hennes tänder. Först försiktigt. Men både hon och jag blir förvånade hur bra det går. Och vi båda blir väldigt glada.
- Där får du dumma rädsla, tjoar jag. Där ser du, Tusse och mamma vinner över dig.
Tusse hytter med näven precis som jag. Och så skrattar vi.
Ikväll gick tandborsten helt okej. Och vi hytte näven åt rädslan igen.

Jag vete fan. Jag vete fan vad som är lugnt. Jag har ingen aning om vad som är att inte göra en stor grej av det.

Och visst går det över. Jag är mer övertygad om det denna gång än förra. Men dagarna fram tills dess kräver att jag är. Att jag är något. Och jag vet inte vad eller hur jag ska vara.
Så vi tar det. Steg för steg. Dag för dag. Det lär ju inte vara sista gången vi får ta en sån här vända.