BUP

Idag hade jag samtal med BUP. Det var i onsdags som jag insåg att det är dags att be om hjälp. I onsdags vaknade Tusse före 06 på morgonen, reste sig upp, sprang ner och tog fram en plastpåse för att kräkas.
Att Tusse gått och hämtat en påse för att kräkas har hänt några gånger. Men inte att hon vaknat så. Jag skulle precis ta påsen ifrån henne och säga att hon ska inte kräkas, inte på riktigt. Då börjar hon kräkas.

Nu hade hon ju inget i magen. En potatis dagen innan var kostintaget. Så magen var tom. Till sist fick hon upp galla.
Jag VET att Tusse inte är magsjuk. Att det inte finns en bacill i magen. Så att kräkas galla på morgonen är något annat.
Så först ringde jag BVC och därefter BUP.

Idag var samtalet med BUP.
Men mellan onsdag och idag har det varit ett antal dagar. Under de dagarna har vi varit lediga. Åkt upp till landet. Och så gjorde jag omstart på mig själv. Sambon stannade hemma några dagar, så jag fick själv pröva min omstart i lugn och ro. Det är fan inte lätt att vara synkade när man vet varken det ena eller andra. Det blir lätt att vi växeldrar.
Men nu var det min syster, jag och barnen.

Jag backade helt. Satt med Tusse i knät och höll om henne. Och så lovade jag henne att hon skulle få äta vad hon ville när hon ville. Gick det inte så gick det inte. Men varje sak som svaldes var en lyckad fajt mot rädslan.
Det låter kanske konstigt att ta fram rädslan som något att slåss mot när man pratar med en 4-åring. Men jag kände bara att hon känner sån prestation och sånt misslyckande när hon inte kan äta att jag måste få det att handla om något eller någon annan.
Rädslan är inte hon. Det är något annat. Något som vi inte tycker om och som hon och jag tillsammans ska försöka få bort. Men bara när det går. Bara när det känns bra.

Helgen har gått med små steg framåt. Först drick-yoghurt. Sen små yoghurt med djur på. Jordgubb... hallon och sen blev även päron okej. I lördags slank isglass ner. Och pepparkakor. Och Tom & Jerry-kex.
Igår ett äpple i små skivor utan skal.
Och så sa hon "Mamma, när jag inte längre tror att jag ska kräkas, kan vi äta lamm då?"
Min lilla unge.. kan vi äta lamm då? Ja, det kan vi verkligen göra.

BUP tyckte vår nya strategi var bra. Och att vi skulle hålla oss till den. Och inte överge den även om Tusse skulle backa. "Hon får äta vad hon vill, när hon vill" Det är strategin.
BUP tyckte även att de framsteg hon gjort var väldigt bra och positiva. Framför allt att hon själv pratade om en tid bakom detta då det blir som vanligt igen.
Så man tyckte inte att det behövdes göras så mycket mer just nu. BUP sa att hon kommer ju någon gång bli sjuk, och att då kan detta mycket väl uppstå igen. Men att vi då skulle avdramatisera det hela med att säga någon i stil med "Ja, du får ju lite svårt att äta när du varit sjuk. Så var det ju förra gången också. Men det blev ju bra sen."

Det var ju ingen jättehjälp. Men tillräcklig för att jag ändå ska känna mig styrkt. Att känna att vi kan ta det lite lugnt och se effekten. Det är det där med tålamod.
Den här gången försökte vi ju ta det lite coolt. Vi gjorde ingen vidare stor affär av det. Sa inget till dagis till att börja med, bara för att de skulle vara precis som vanligt. Men så blev det värre. Och då vågade vi inte stå kvar i vårt beslut. Utan började pröva grej efter grej. Ibland funkade de... en gång. Sen inte. Ibland funkade våra försök inte alls.

Jag pratar om det här. Jag skäms inte. Jag tycker inte att det är en speciellt privat sak som ska hållas hemlig. När jag pratar om det så får jag mycket goda råd och pepp.
Vanligt är att jag är en bra mamma.
Jag är inte så vidare orolig om jag är en bra mamma eller inte. Jag är ingen Fritzel. Och jag är inte som Bobbys morsa heller. Jag är engagerad, vill mina barns bästa och skulle göra allt för dem.
Men det betyder inte att allt jag gör är bra för mina barn. Att jag gör dem i välmening. I hopp om att jag hjälper dem. Absolut. Men vad jag menade och vad som blev behöver ju inte vara samma sak.

Och det spelar ingen roll om jag är en bra mamma om min dotter mår dåligt. Eller ja, det är ju bättre att vara en bra mamma än en dålig. Men det som verkligen spelar någon roll är att min dotter mår bra.
Och om hon inte mår bra så får jag vara hur bra mamma som helst... men jag måste fortsätta att försöka hitta sätt att vara där för mitt barn på just det sätt hon behöver mig.

Jag anklagar inte mig själv. Jag ger inte mig själv en massa skuld. Utan jag konstaterar bara att vad än jag och Sambon har gjort eller inte gjort så har vi inte uppnått det resultat vi ville.
Och det kan ju vara en så grundläggande sak att vi har velat haft fel sorts resultat. Vi har nog velat att Tusse ska äta. Men egentligen borde vi ha velat att hon skulle må bra. För mår hon bra kommer ätandet av sig själv.

För mig är det ingen tvekan om att jag och Sambon har varit med att gjort det här till en så stor sak för Tusse. Det är inte samma sak som att vi är dåliga. Men ingen fyraåring skapar en sån här situation själv.
Och för mig är det en självklarhet att reflektera över vad vi har gjort, sagt och inte gjort. För att se var vi kunde ha gjort annorlunda. Inte för att det ändrar på vad som redan hänt, men det ger oss en möjlighet att göra något annorlunda nästa gång. Och förhoppningsvis med ett annat resultat. Ett bättre rent av.

Idag är barnen hos farmor och farfar och sover över. Dagis är stängt i två dagar, så de är där och hänger.
Jag tror att miljöombyte är bra för Tusse. Hjärnan har svårare att hålla fast vid spärrarna. Hon glömmer bort sig.
Vi är långt ifrån iland. Men det sker någon förändring varje dag. Och det är bra. För de går åt rätt håll.