Kaos på jobbet. Lite vab hemma. Men mamma och pappa hoppar in och hjälper till, så allt landar rätt fint ändå.
Imorgon är det redan fredag. Och jag är väl typ på.. tisdag.
En föds. En dör.
Alexander mot Prince.
Jag försöker tänka på de stora perspektiven. Att det är det där som är grejen. Att födas. Och leva. Att leva.
Ett jobb är ett jobb. Inte ett liv. Mina problem är inte av den dödliga sorten. Och då är de kanske inte så mycket till problem. Det är bara en fråga om perspektiv.
Får ett mess från en fin vän. Och jag tänker på vad den här våren skulle handla om. Inte var det jobb. Jag skulle ju ta mig tid.
- Tid att träffa vänner.
- Tid att ordna något roligt.
- Tid för café eller något annat som är bra för själen.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte