ja, nu är det mycket, mer, mest. egentligen hatar jag ju det här med att flänga hem från jobbet, stressa för att hinna med grejer hemma och sen flänga iväg igen och sen komma hem lagom till det är dags att gå och lägga sig. den här veckan är ju lite extrem, kan man väl säga. det är roliga saker jag flänger iväg till på kvällarna, så just nu känns det mest bara stressigt för att jag tycker att jag inte riktigt hinner plugga i den omfattning jag ska eller borde. jag har bestämt mig, det blir ingen distanskurs till hösten. för det första lär jag få ligga i som bara den för att komma in i min nya tjänst, som ju innebär en hel del mer ansvar och kunskapskrav. för det andra så kan det väl vara skönt att bara ha hundkurserna utöver jobbet, jag lägger ju trots allt kanske ett tiotal timmar i veckan på kursverksamheten. och sen har jag ju min egen träning och förhoppningsvis har jag väl kommit så långt att jag ska ut och tävla lite.
sen är det ju kul att plugga och lära sig saker, men jag känner att det får vara lite måtta också, nu börjar jag nedräkningen. sista maj är deadline för den sista hemtentan i den ena distanskursen. i den andra återstår ett antal inlämningsuppgifter och projekt, och sen är det tenta i början av juni, så två månader från och med nu får jag köra så det ryker och sen så får det väl vara bra med akademiska poäng för tillfället. två månader är ju inte direkt oöverskådligt lång tid heller.
men just nu är det lite slitigt. A började jobba i måndags, så jobbmässigt kommer det väl att bli okej hoppas jag. men just nu går hon mig på nerverna, för hon är så SATANS negativ. när jag ska visa henne grejer i det nya affärssystemet, som ändå är hyfsat likt det gamla och vissa grejer fungerar exakt likadant, och jag har gjort lathundar och jag förklarar och visar och är pedagogisk och har dessutom sagt att jag kommer att stötta henne exakt så länge som hon känner att hon behöver stöd, vi kan gå igenom allting tillsammans hundra gånger om det behövs för att hon ska känna sig trygg, men hon beter sig ändå som om hon blivit ombedd att ta över och sköta en kärnreaktor utan att ha någon att fråga. allt är "så besvärligt", "så jobbigt", "så svårt". men alltså GUD vad jag hatar sånt, speciellt när jag ändå ANSTRÄNGER mig för att vara ett stöd. inte för att jag själv kanske är så himla inne på "det finns inga problem, utan BAAARA möjligheter", men någon jävla gräns för hur förändringsobenägen man får vara får det väl ändå finnas. kan man ju få tycka i alla fall.
andra grejer som stör just nu: innan idag kom hon och frågade om jag "hade nåt bra knep" med en apparat som tydligen inte fungerade längre. nä, det är väl svårt att säga innan man ens har tittat på den och kan göra en bedömning? ja, men så följde jag med henne ut och kollade och det visade sig vara en grej som hade fastnat. och då skulle jag försöka peta loss den och under tiden var hon tydligen tvungen att i princip stå PÅ mig så att jag knappt kom åt. fick be henne flytta sig, och då gjorde hon det...20 centimeter, så jag var ändå tvungen att ha henne närmare inpå mig än vad jag tyckte var okej. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK SOM INTE FATTAR ATT MAN HAR ETT KROPPSREVIR ELLER UPPFATTAR NÄR DE ÄR FÖR NÄRA?
så det är väl som det är. vissa grejer okej, andra kan man irritera sig på, men det är väl inte värre än att det går att hantera. nu måste jag jobba vidare i högarna här, sen hem och plugga, sen träna, sen hem och kanske plugga lite till beroende på hur lång tid det tar. i helgen ska mr S' kompis komma och hälsa på, och han brukar ju alltid sova över och stanna till långt fram på söndagseftermiddagen, men nu skulle han ha sin nya flickvän med sig och då innebar det av någon anledning att de inte skulle övernatta, och INTE MIG EMOT säger jag ju. så söndagen blir helt ledig. åh vad skönt, jag längtar till söndag.