Snart är Grodan 6 år

Vi har inom kort en 6-åring i familjen.
Och jag är ju givetvis mitt uppe i en mindre kris om allt som ska göras. Födelsedagsfika med släkten på onsdag. Barnkalas på lördag. Och kaos på jobbet däremellan.

Men jag skiter i det. För det riktigt märkliga är att vi har en snart 6-åring. 6 år. En rasande utveckling som pågått konstant.
För 6 år sen låg jag på sjukhuset. Vid det här laget mådde jag riktigt dåligt. Inte tillräckligt dåligt. Men så dåligt att jag hade svårt att se hur jag skulle hålla ihop.
Att vi snart skulle få en bebis var en parantes. I fokus för sjukdomen. Mätningar. Prover. Om och om igen. Dygnet runt.

Så kom han. Helt plötsligt. Så hade vi vår lilla lilla kille. Vår rödhåriga lilla kille med uppåtnäsa. Mindre än många barn. Större än andra. Vi var så grymt ocoola föräldrar. Men vi gick helt upp i uppgiften.

Idag satt min snart-6-åring och berättade
- Mamma, jag är glad att Spökjägarna är slut. Jag får mardrömmar av det ibland. Jag drömmer att Lazlo kommer och tjuvar mig. Det är därför jag kommer över till er på natten. Jag känner mig tryggare då.

Det är ett fint ord att höra. Trygg.
Jag vill ge mitt barn allt. Kärlek, uppfostran, värderingar, närhet. Men högst på listan är trygghet.

Min pojke. Fortfarande rödhårig och uppåtnäsa. Ambitiös, ordningsam, samarbetsvillig, motiverad, positiv. Omvårdande, ömsint, mjuk, klok.
Så varför handlar så mycket av min energi och kraft kring sånt som inte betyder något? Det är ju inget jobbigt att ha familjen på besök. Inte ens när de är många. Jag tycker om det.
Men viktigare än det, min pojke blir 6 år.
Det är det enda viktiga. Egentligen.

Imorgon ska jag hitta lugnet i mitt hjärta.
För när onsdag kommer vill jag bara förundras över min pojke och de 6 år som gått.