Bebislängtan

Jag lider av en grym bebislängtan.
Nu när man har suttit och tittat på gamla bilder på barnen så suger det i kroppen efter en bebis. Det har hållit på ett tag nu. Denna bebislängtan. Vissa dagar värre än andra.

Problemet är att hur gärna mina hormoner säger sig vilja ha en bebis så vill jag inte ha en unge till. En bebis, ja gärna. En unge, nej jag tror inte det.

Det är när jag sitter och hör mina barn i rummet längre bort. De sitter och ritar sin pappa naken med snopp. De skrattar så de håller på att trilla av stolarna. Trissar varandra och pratar och skrattar om vart annat. Jag ler och känner hur bra vi har det. Hur vi fyra är en helhet. Det saknas ingen.

När vi bara hade Grodan brydde jag mig inte om en massa risker. Brydde mig inte om diabetesen. Eller vilka risker det innebar att få havandeskapsförgiftning en andra gång. Risk att få ett förtidigt fött barn. Inte ens risken att iställte få ett barn få en gravsten istället.

Inget av det spelade någon roll. För det var en lucka i vår familj. Och det var värt riksen att försöka.
Men jag behöver inga fler barn. Jag har bara en bebislängtan.

Men det är en kraft som är stark. Och som är väldigt svår att inte få till att det är det samma som längtan efter ännu ett barn.