Vi springer bara

Stress. Vilket jävla aber. Och vilken livsnödvändig sak.
Mycket bor i stress. Både bra och dåliga saker.
Men just nu jobbar jag mycket på att hålla min i schakt. Och samtidigt betraktar jag andra. Jisses.

Hon som mentalt springer så benen går som trumpinnar. Utan att ens märka att det inte finns någon mark under fötterna.
- Andas, ber jag henne. Andas och kliv ner. Din kraft går till att skyffla luft från höger till vänster.
Hon andas, men ytligt. Hon vill springa igen. I kroppen är alla system igång. Allt byggt för att hålla ett fokus. Ett fokus som däremot är väldigt diffust. Men sånt har inte vår kropps system koll på. Den svarar på hormoner som triggar systemet. Det kan inte skilja mellan ett farligt lejon eller en modern leverans av cyberkodad funktionalitet. Systemet utgår från att vi vet vad faran är. Att vi har full koll på vad det är vi försöker klara oss igenom.
Men vi vet ju inte alltid det. Och vi fastnar i stressfaktorernas ekorrhjul.
Så länge vi springer känns det tryggt. Det är ett bevis på att vi kommer närmre tryggheten och längre ifrån hotet.

Men vet vi inte varifrån lavaströmmen kommer. Eller ens vad vår lavaström är i vår moderna hotbild. Då är det inte säkert att vi springer i någon riktning alls. Kanske har vi alla bara en irlänsk julafton.