Lördagen blev min och Sambons dag. Ungarna åkte till farmor och farfar. Jag åkte och tränade. Sambon donade i garaget. Sen på eftermiddagen åkte vi till MoS och spenderade några timmar. Gå i affärer. Att bara gå runt och titta, känna och skoja om allt möjligt och omöjligt är bland det roligaste jag vet att göra tillsammans med min man. Det spelar ingen roll om det är i ett köpcentrum, på IKEA eller en mässa. När vi inte har en given agenda så är det så hur roligt som helst.
Kvällen avslutade vi med en lugn och trevlig tapas-middag på Caliente i MoS. Mycket trevligt. Det bästa med den restaurangen var ljudvolymen som var alldeles dämpad bara man tog ett par steg in på stället.
Idag kom ungarna hem igen. Så vi la inte så mycket fokus på Alla hjärtans dag. Det var liksom igår för oss. Farmor och farfar stannade på fika. Ungarna var oerhört övertrötta och så överspelta att det var smått galet faktiskt.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte