Idag är jag så jävla irriterad.
Och alla människor som hindrar mig från att komma framåt blir jag irriterad på. Och alla som har invändningar som gör att jag inte kommer till beslut eller annat handligskraftigt vill jag skälla ut med all kraft.
Jag tänkte att en sån här dag borde jag gå tidigare och sitta någonstans lungt och stilla. Men asch då. Ett sugigt möte mellan 15-16 som kommer märkas om jag inte är där hindrar mig.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte