Tre veckor in på jobbet

Tre veckor har gått sen jag tog jobbet. Eller som jag ser det, sen jag påbörjade mitt test hur jag mår.

Så vad har jag lagt märke till?
De första två veckorna sov jag dåligt. Svårt att varva ner, huvudet fullt av tankar.
En tydlig kroppslig reaktion till tempohöjningen.

Få timmars sömn utan att vara trött.
Kroppen går in i jaktläge... eller vad jag ska kalla det. Men det känns som om min kropp reagerar att nu ska det fokuseras och det gäller att vara taggad.

En ökad humör-berg-och-dal-bana. Det är inte så att jag annars är så himla känslomässigt stabil. Men jag tycker att jag haft lite känsligare nerver.

Förra veckan fick jag min första ångestattack sen ... midsommar?

Så då vet vi. Två veckor full tid med övertid och att lära sig något nytt i högre hastighet. Det är ungefär där jag ligger.

Men mitt experiment fortsätter. När jag började min tredje vecka gick jag in i fas 2 av mitt test. Nu är jag på väg tillbaka till 75% utan att jobba hemma på kvällarna. Jag har mål att fokusera på några huvuduppgifter och inte försöka hålla allt annat i luften.

Var försiktig, säger alla.
Samtidigt är det ingen som frågar mig hur jag mår.
Jag är försiktig. Allt handlar om min hälsa. Jag måste få veta hur jag mår. Jag måste se vad jag kan göra och vad jag inte klarar av. För jag känner mig alldeles för frisk.
Och vad händer den dagen något dyker upp som jag väldigt gärna vill? Det behöver ju inte ens vara ett jobb.

För någon vecka sen pratade jag och Sambon om vi ville ha ett barn till. Då var jag övertygad om att jag skulle klara av det. Men ärligt, skulle jag det?
Nu ska vi inte ha ett barn till. Men varken jag eller Sambon är 100% övertygade om att vi inte vill ha fler barn. Så det är ju viktigt att jag inte går omkring och tror att jag är mer än vad jag är.

Eller om vi inte fantiserar om att skaffa barn. När kraften återkommer kommer också lusten att engagera sig. Jag behöver veta var jag är. Och det här jobbet vill jag inte ha. Alltså finns det inget jag måste lyckas med.
Idag berättade jag för mina chefer att jag märkt stressymptom. Hade det varit något jag verkligen ville klara av hade jag ju aldrig gjort det.

Det här jobbet vill jag inte ha, så jag kan öva på att lösa uppgifter utan att bli så känslomässigt engagerad. Om det är något jag verkligen vill ha, hur ska jag då klara hålla mitt känslomässiga engagemang utanför?

Jag är försiktig. Men jag måste våga något.
Jag noterar allt. Jag försöker inte försköna något. Jag är ärlig mot mig själv.
I helgen sov jag. Mycket. Bra. Och den bra sömnen har fortsatt.
Och nu är det dags för lite sånt igen.