alltså, de där dagarna med dundrande huvudvärk från arla till särla är ju så totalt värdelösa. bortkastade liksom. min dag igår var liksom bara en enda lång och jobbig uppförsbacke där det fan i mig till och med gjorde ont att blinka till slut. det var inte förrän jag kom hem, slet av mig allt som satt åt ovanför midjehöjd, lade mig raklång på golvet framför kaminen och blundade i en kvart eller så som de där två citodonen som jag petat i mig tidigare på dagen började göra någon jävla nytta. kul liv man har. men, som min peppiga (not) mamma alltid sa när jag var liten och var ledsen för något: tänk på att det alltid finns dom som har det värre.
ja, men kvällen blev i alla fall okej. jag var iväg och höll kurs och shit, de är verkligen så duktiga och ambitiösa. och vilken grej det här, när människor först bara är så övertygade om att de inte kan, det kommer aldrig att gå, och så ger man dom lite verktyg och så plötsligt är de på god väg och nästan där.
igår fick jag återkoppling på en inlämningsuppgift på ena distanskursen, ett arbete där jag lagt ner en del tid och till och med gjort lite överkursgrejer vid sidan om bara för att ämnet var så intressant. och kommentaren var "ett mycket bra och välskrivet arbete rakt igenom", så det kände jag mig ju nöjd med. fast ibland blir jag lite trött på mig själv som gör en sån JÄVLA grej av allt sånt här, som att bekräftelse från andra är det enda kvitto på att man duger som finns i hela världen. jag är ju liksom inte tio år och beroende av min mammas välvilja längre.
men ja, man är väl präglad i något mönster som är svårt att ta sig ur. insikt är kanske i alla fall ett litet steg från duktig flicka™ mot good enough. sen hur man tar sig vidare det vete fan.
fredag. det är i alla fall inte så dumt. ska jobba till lunch, sedan hälsoundersökningen från helvetet, sedan iväg och hämta kött hos en bonde, sedan till veterinären med minsting. för ett tag sen upptäckte jag en knöl på hans ena skulderblad, den har visserligen har blivit mindre sedan dess, men knölar är alltid läskiga och även om jag inte är jätteorolig så vill jag inte heller bara vifta bort det med att det nog är "någon slags fettknuta" för tänk om det INTE är det. då hade jag nog aldrig förlåtit mig själv som inte kollade upp det.
imorgon ska jag hålla kurs för rasklubben, jag har "tvingat" mr S att vara med för att gamle S-hunden ska få göra något och få lite egentid. det blir ju lite speciellt att hamna i de där rollerna, men det ska nog gå bra. på söndag är det spårträning för andra kursen och förhoppningsvis kommer jag även att spåra med valpen och minsting. sen är jag ju LEDIG på måndag, och det råkar även mr S vara, så på söndag eftermiddag ska vi nog göra någon utflykt eller så. det enda tråkiga är att mr S, som är en avsevärt mer social person än jag, tycker att när man nu har tid att göra något så ska man passa på att göra det tillsammans med så många som möjligt eftersom man inte har så mycket tid att umgås med folk i vanliga fall, medan jag tycker att allt sånt mest bara är jobbigt. inte bara det att jag oftast tycker det är lite jobbigt att umgås med folk, sedan blir ju det här med att "göra en utflykt eller så" helt plötsligt världens projekt, där man måste väga in vart man vill åka och vilka som kan tänkas vara intresserade av det och vem som har bil och vilka som kan samåka och sen ska man hitta en dag och en tid som passar alla och NÄ. det blir ju BARA jobbigt. jag har sagt till mr S att jag uppskattar mer att vi umgås bara han och jag, men det tycker han att "men det gör vi ju jämt", och det är ju på ett sätt sant, men vi har ju inte jättemycket tid/ork att komma iväg och göra saker på tu man hand. men ja, vi är olika där. lyckligtvis är mr S inte jättebra på att ta tag i och styra upp saker och ting i god tid, och eftersom alla människor är så jävla upptagna jämt så brukar det ändå inte bli så mycket av de här idéerna, utan i slutändan blir det oftast bara vi ändå.
men nu ska jag beta av dagens första möte och sen fika och sen jobba undan och sen är det snart helg.