i natt vaknade jag till vid tvåtiden, gick upp och gick på toa, dråsade ner i varma sköna sängen igen och kunde. inte. somna. om. mr S snarkade. inte mycket och inte högt, men tillräckligt för att det skulle störa mig. det var lite för varmt under täcket och lite för kallt utanpå. jag har en torr kliande fläck på ena hallux valgus-knölen som gjorde ont när jag kliade där eftersom huden är så tunn. och så snarkade han, och så var det för varmt, för kallt, kudden var för knölig, skulle jag ligga på rygg, på mage, på sidan, inget kändes bra, ni vet kanske hur det kan vara. och jag försökte tänka som jag har lärt mig att man ska tänka istället för att ligga och få panik över hur mycket klockan är, att det värsta som kan hända är att man blir lite trött dagen därpå, och det fixar man ju. men inte fan hjälpte det mot hjärnan som snurrade på i hundraåttio utan att det ens fanns någon röd tråd att följa.
ja, så idag får jag väl vara trött då. jag bestämde mig någon gång i natt för att skippa minstings kurs ikväll för den slutar så sent och sen tycker jag faktiskt inte den är sådär jättebra. skönt att träna inomhus, visst, bra att träna med störning, visst, det har varit jättenyttigt. men det är väldigt lite momentträning och väldigt mycket annat som den här instruktören tycker man ska fokusera på istället. och det är inte dålig träning, absolut inte, men nu anmälde jag mig till den här kursen för att det framför allt var momentträning jag ville ha. och enligt schemat så skulle kvällens tema vara "dirigera varandra" och då kommer hälften av hundarna gissningsvis vara i bilar hälften av tiden och det känns inte okej när det är minusgrader, plus att, med risk för att låta dryg, jag inte tycker att det ger något att få feedback från någon som inte vet hur momenten ska se ut. alltså, jag vill ju få hjälp med detaljerna och millimeterprecisionen, det där som jag inte själv ser att jag gör fel, eller som är bra heller för den delen. jag vill liksom inte höra att allting ser jättebra ut och att minsting är jättegullig när jag är ute efter konstruktiv kritik. nämen FY vad jag lät överlägsen och gnällig nu. jag tror det är dags för pms. förra månaden överraskade ju kroppen mig för första gången i världshistorien med mens tio dagar för tidigt. om jag ska räkna det som en engångsföreteelse och att jag fortfarande har min 27-dagarscykel så är det om en vecka. ska jag ha en 17-nånting-dagarscykel är det ju dags typ när som helst, och det är så jobbigt för det här lilla kontrollfreaket att inte veta.
irriterad över det mesta är jag i vilket fall som helst, om det sen beror på pms eller sömnbrist eller en kombination eller varför inte LIVET? som idag har bestått av: komma till jobbet, läsa mailen och konstatera att nä, det där jag bad skulle bli fixat igår för att jag skulle kunna jobba med en specifik grej, det kan ingen fixa för vår IT-chef har inte tillgång till vårt systerbolags server, där all gemensam information finns, och IT-chefen på systerbolaget är på semester. alltså WTF? ja, men omorganisationen from hell är ju långt ifrån över så ingen borde ju vara förvånad, och det är jag väl inte heller. mest irriterad, det går liksom aldrig att jobba från A till Ö med någonting, mitt skrivbord är fullt med högar av projekt som ligger och väntar på att någon systemgrej ska fixas innan de kan avslutas. så sjukt störigt.
men tja, det gäller ju att passa på att utnyttja situationen eftersom jag ändå inget kan göra. så jag har ägnat nån timme åt att leta efter vetenskapliga artiklar till ett projektarbete i den ena distanskursen på betald arbetstid; inget ont som inte har något gott med sig liksom. men nu ska jag väl försöka ta tag i något jobbrelaterat. GÄSP.