haha, ja det var ju lätt att tänka att jag inte ska bry mig om vad som händer på jobbet utan bara sköta mitt och ge fan i vad som bestäms. sen kom det I ALLA FALL upp en fråga som måste besvaras, en fråga om nödvändig spårbarhet för det vi tillverkar, spårbarhet som vi haft i vårt gamla affärssystem men som inte finns i det nya. och då hette det att all nödvändig information fanns i en databas som tydligen är så j-ä-ä-ä-v-l-a helig att bara vissa utvalda är betrodda med access till den. och när det var uppe till diskussion för några veckor sedan så undrade jag hur jag skulle få tag på information jag ibland behöver för att kunna utföra mitt jobb, och då hette det att det kunde min kollega T plocka fram åt mig vid behov. jag protesterade då och menade på att allting kan väl inte stå och falla med huruvida T är på jobbet eller ej, eller huruvida hen har tid att släppa allt och hjälpa mig, vad är det för jävla upplägg (fast jag uttryckte mig lite mer diplomatiskt)? ja, då hette det att "det var bara ett förslag", men nu har saken kommit i skarpt läge och jag mailade IT-chefen och frågade hur jag skulle göra och då svarade han att antingen fick jag be T, och var inte hen på plats så skulle det finnas backup i vårt systerbolag. JAMENVADFAN liksom, där försvann alla intentioner att inte bry mig så himla mycket utan bara låta det bli som det blev. man förväntas pilla med beräkningar och processer där ett enda litet fel kan kosta flera miljoner, men access till en jävla databas (där det ironiska är att jag administrerar all teoretisk indata, så det är inte så att det finns något hemligt där, det enda jag behöver är faktiskt utdata) ska tydligen vara ett big no-no som jag inte är betrodd med, och det här med att inte känna sig betrodd, eller det har väl mer med känslan av att vara exkluderad att göra och det är ju tydligen ett känsligt kapitel för mig. så jag svarade vår IT-chef att det känns jättekonstigt att inte kunna göra sitt jobb utan att gå via T eller systerbolaget, och han svarade (rätt snäsigt) att det fick jag ta med min chef, för det var inte hans beslut. och då fick jag lite ont i magen för jag vet ju själv hur pissed off jag blir på att folk inte kan hantera don't kill the messenger-grejen, så jag mailade tillbaks en ursäkt. och sedan mailade jag min chef och frågade om det var hans uppfattning att det skulle gå till så här. och så försöker jag tänka att tja, är det så, då får det väl bli så då. THEIR LOSS, försöker jag tänka men det går ju sådär. jamen fan vad jag är trött på att alltid behöva stånga mig fram.
ja, det är ju inget nytt under solen, jag var bara tvungen att avreagera mig. BLÄ. men nu är det i alla fall snart dags att gå hem, alltid nåt.