jaha, nu börjar man visst se ljuset i slutet av oxveckorna. fredag idag, en rätt så tom och ostyckad helg, och nästa vecka är det februari.
men tungt är det, fy farao. jobbet är en enda soppa, ingenting fungerar som det ska, allting tar hundra gånger längre tid än vad det är sagt och alla är stressade och trötta och stingsliga. personen som klappade ihop och sjukskrev sig i början av förra veckan har fortfarande inte kommit tillbaka och vägrar dessutom att svara i telefon. igår var det en annan som fick ett dödsbud från en nära anhörig, så hen gick också hem. stämningen är ju inte direkt på topp bland oss som är kvar heller.
och igår skulle jag träna med hundarna och det började bra, ända tills jag satte mig framför valpen för att träna fjärrdirigering. då betedde han sig plötsligt undvikande, nästan som att han var rädd, och han är verkligen inte den mesiga typen. någonting har hänt, men jag blir inte klok på vad. det är ju inte som att jag aldrig har satt mig ner på golvet framför honom förut. häromdagen när vi tränade gjorde vi på ungefär samma sätt, och det gick jättebra och allt var i en positiv anda, det är inte som att jag har pressat honom eller varit irriterad (och för den delen är han inte typen som tar åt sig speciellt mycket heller), men nu ville han knappt ens ha ögonkontakt. VAD FAN liksom? jag bytte hund och tränade med minsting och det gick jättebra. bytte hund igen och tränade fritt följ med valpen, allt gick bra, satte mig ner, han vände sig om och gick därifrån. WHAT!?! mr S hade nån teori om att han kanske fått nån stöt av min hand, men det skulle jag väl ha märkt också i så fall. nä, jag fattar faktiskt ingenting. men det gjorde ju inte humöret bättre, höll på att grubbla mig TOKIG resten av kvällen. vad som hänt, vad jag gjort för fel, var det något fel på valpen? fast så fort vi kom hem betedde han sig precis som vanligt, låg bredvid mig i soffan, skuttade med mig upp på ovanvåningen när jag skulle gå och lägga mig, låg under täcket hos mig hela natten precis som han brukar. så det var ju i alla fall inte att han hade fått någon aversion mot mig, men någonting är det ju uppenbart. och jag blir så knäckt. jag vet ju att alla får problem till och från, jag har väl varit lyckligt lottad som haft hundar som alltid varit glada och tyckt det varit kul att träna och varit lätta att motivera (även om det kanske inte alltid har lett till stordåd, men det har i alla fall alltid varit roligt och positivt).
men ja, problem är ju till för att lösas, så nu är det så här och då får jag jobba utifrån det. och skulle det nu visa sig att han av någon anledning inte vill mer så finns det ju miljoner andra grejer vi kan göra och som vi redan håller på med, det är ju inte tävlingslydnad or die liksom. det fixar sig.
och sen fick jag ett ledset sms från en av mina kursare att hen hade blivit tvungen att avliva sin hund (som hen skulle ha börjat en kurs för mig med om ett par veckor), en jättefin unghund som skulle kunna ha blivit hur bra som helst. så sprudlande glad och full av energi, näe livet är inte riktigt rättvist alla gånger.
nä, men nu när jag hävt ur mig lite misär kanske det är dags att koka kaffe och se om det går att göra något vettigt i affärssystemet idag. hahahahaaaa.