Det har varit skolinformation i skolan som Grodan förmodligen ska gå i till hösten. Jag säger förmodligen trots att skolchefen sa att i första hand väljs barn som sökt till skolan och bor i vår postort. Sen har syskonförturen. Och därefter två dagis som skolan samarbetar med. Men man är så van vid att när det ska sökas är inget säkert förrän man är antagen.
Hur som helst, jag kom hem 2 minuter innan det var dags att åka. Sambon var sur och tvär för att han hade stressat för att hinna hem, hämta ungarna, laga mat. Så kom farmor och farfar precis när de skulle börja äta.
Jag kan inte förstå hur Sambon kunde tycka det var irriterande. Det var ju 100% förväntat. Farmor och farfar tycker om att komma i tid. Det bara är så. Det är lika säkert som mina föräldrar aldrig kan enas om vilken tid som det är dags att åka. Min pappa vill gärna åka i väldigt god tid. Min mamma hatar att sitta och vänta och fördriva tiden. Eller gud förbjude, komma först till en fest. Min pappa skulle vara nöjd om han kom en 20 minuter för tidigt.
Nåja. Sambon hade i alla fall blivit grinig när hans föräldrar dök upp precis när alla skulle sätta sig och äta. Jag satt i bilköerna hem. Jag är väldigt långt ifrån att jobba 75% just nu.
Spenderade måndagen med att åka till Linköping och tillbaka. Så den arbetsdagen började 6.00 och jag var hemma igen 20.15.
Tisdag kom jag lite före min normala arbetstid. Och jobbade till 17.20. Plus att sitta ett par timmar vid datorn på kvällen.
Idag kom jag lite tidigare ändå och jobbade till 17.20.
Nu är det ju fortfarande en alldeles normal arbetstid. Men jag har ett bra tag jobbat mellan 9.30 och 16. Jag kan inte jobba de tiderna varje dag. Men det är ju alltid någon dag i veckan som börjar tidigare eller slutar senare. Och det räcker för att jag ska få ihop 75%. Vi har ju inte 8 timmars dagar på vårt jobb för 100%
Jag visste ju att jag skulle behöva jobba på en hel del så här precis i början. Det går inte att ta in saker, ta över, sätta sig in i och börja dra i saker utan att jobba en del extra. Men det känns som om Sambon är lite förvånad över att jag nästan inte hinner hem till middag. Jag trodde han skulle vara mer förberedd eftersom jag ändå hade diskussionen att ta det här jobbet eller inte med honom.
Hade jobbet inte inneburit en del förändring, om än så bara temporärt, hade jag ju inte behövt prata om det. Då hade jag ju bara kunnat komma hem en dag och säga
- Jo just det, jag har fått lite nya arbetsuppgifter på jobbet.
Men så gjorde jag ju inte. Jag frågade honom vad han tyckte. Skulle jag sticka ut hakan och ta detta eller inte. Så jag kan tycka att inte ska vara så förvånad. Men det är ju klart, det är killen som efter 40 med sina föräldrar verkar överraskad att de kommer mitt i något.
Så Sambon kanske faktiskt kan bli överrumplad av precis vad som helst.
Låter jag grinig? Ironisk? Jag är mest trött. Idag är jag verkligen dödstrött. Så nu är klockan 21.44 och jag ska gå och lägga mig.
Jag behöver sova.
Eller jo. Jag hade min första presentation inför alla chefer idag. Det var några år sen jag gjorde det. Men det gick bra. Och jag tacklade frågorna och kommentarerna bra.
Bra jobbat och att ratta yrkeskraven med familjelivet är fanimejl ett pussel. och dessutom pendlingstider. Kämpa på!
2016-01-22 09:23:25
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte