Lite nerövs ändå

Har precis varit ute på en lång kvällspromenad. -13 grader, vindstilla. Månen och snön gör det ljust. Kattugglan hoar där ute. Om och om igen.
Det var verkligen en ljuvlig kväll.

Jag tog jobbet. Jag ska börja ta över på måndag. Fick några "Grattis till jobbet" Det har jag svårt att ta till mig. Det är ju inte ett jobb jag ska göra över tid. Det är bara tillfälligt.
Några "Lycka till" och det är väl ok.
Sen kom det så klart några "Var försiktig. Så du inte jobbar dig trasig igen"

Vad ska jag säga? Ja. Allt kan hända. Men planen är ju i alla fall att jag inte ska jobba mig trasig igen.
Men när ska jag våga göra något? När ska jag våga pröva några gränser?
Men visst. Alla menar väl.
Det var när jag började diskutera med Sambon att det nya jobbet kommer kräva en del i början. Att jag kommer ha svårt att hålla mina 75% arbetstid. Att det kommer finnas en del möten som jag inte kan styra tiden på och att några av dem kanske går utanför mina arbetstider.

Sambon börjar fråga.
- Hur sena kvällar är sena?
- Hur ska jag ta tillbaka tiden jag jobbar över?
- När ska jag ta tillbaka tiden jag jobbar över?
Egentligen helt rimliga frågor att ställa. Men jag känner mig påhoppad. Ifrågasatt.
Blev så jävla ledsen.

Det handlar om ansvar.
Jag vet inte helt säkert att jag klarar det här. Att jag inte kommer tycka det blir jobbigt. Och då känns det som om jag har mig själv att skylla. Det är mitt ansvar att hålla mig frisk.
Och det är det ju. Men när ska jag kunna ta risker då? Får jag aldrig göra fel igen?

Så klart menade inte Sambon något sånt. Egentligen vet jag ju det. Och jag är väl inte så rädd för att han inte ska stå vid min sida i allt. Det är mer en rädsla i mig. Att jag har en sånt ansvar för min hälsa att jag har ingen rätt att någon risk. Att jag alltid måste veta FÖRE att jag klarar av något. Och om jag inte gör det så är det mitt fel.
Och jag har ju inte en jävla aning var mina gränser går. Vad jag orkar eller inte. Jag känner mig stark och hungrig. Men vad vet jag?