De vill att jag söker jobbet

Det är lite rörigt på jobbet. Vi har haft en större omorganisation som lett till att en hel del människor har bytt roller. Det i sin tur leder till att deras gamla roller har blivit lediga. Som leder till att andra söker dessa osv, osv.
Lite hela havet stormar.

I måndags kom min chefs chef och ville prata med mig. Han vill att jag ska ta över en plats som blivit ledig. Helst av allt ser han att jag söker tjänsten, alternativt hoppar in temporärt. Ganska omgående.
Min chef tycker också att jag ska söka jobbet.
Han som lämnat jobbet tycker jag ska söka jobbet.
Och en massa andra.

Tjänsten i sig innebär att jag får ta ett större ansvar. I vanliga fall hade det inte varit något jag oroade mig över. Det är inget super-ansvar. Bara större. Möjlighet att påverka hur vi jobbar. Hur vi ska jobba i den nya organisationen. Vara med där beslut fattas och där diskussionerna fram till besluten förs.

Dessutom är rollen ganska lös, så jag har all möjlighet att forma den en hel del så den passar mig. Och det faktum att jag jobbar 75%
Alla cheferna vill ha mig på positionen så jag har verkligen möjlighet att ställa krav och få formen så det passar mig.

I normala fall är detta ett riktigt guldläge.
I normala fall.

Men jag är fortfarande skör efter min utmattning. Jag jagar inte egentligen utmaningar. Jag är egentligen mer i behov av en väl definierad roll än en som jag får skapa och dra gränserna själv.
För jag vet ju inte riktigt vart mina gränser går. Vad jag klarar och vad som blir för mycket. Samtidigt känner jag mig i princip frisk. Vilket gör det lätt att jag tar på mig för mycket. Rycks med. Blir för engagerad.

För saken är den, när man får väldigt stor frihet att skapa något, så finns där också ett stort ansvar att ställa krav.
För ett år sen kunde jag inte ens fatta ett beslut om jag skulle gasa eller bromsa vid ett rödlyse som slog över till gult.
Då hade jag en läkare som fattade mina beslut, för jag kunde inte ens avgöra om jag behövde ses om två veckor igen eller inte.

Den människan som betytt mest för mig på jobbet är damen på företagshälsovården. Inte för att hon är klok, trevlig eller ens för att hon har haft en behandling som varit bra för mig. Utanför att hon har tagit ansvaret att boka in våra möte, följa upp med mig och hålla koll på när sist vi sågs och när vi ska ses igen.

Min mamma var klok och sa en bra sak:
Ger det här jobbet dig något som du verkligen vill ha? Eller är det så att du egentligen löser deras problem?

Jag blir så lockad när människor runt omkring säger "Du skulle göra ett jättebra jobb" "Du borde verkligen söka det här jobbet"
Jag glömmer bort om det verkligen är ett jobb jag vill ha just nu.

Nåja. Det är ett ganska okej dilemma. Men alla former av dilemman, även de angenäma tar kraft och skapar oro i min kropp.
Nu har jag i alla fall bestämt mig. Jag ska tacka ja till den temporära jobbet. Men jag ska inte söka tjänsten.
- Okej, sa chefen. Låter bra. Men jag tänker förlänga ansökan månaden ut. Då får du lite tid att fundera om du vill ändra dig.

Hahaha. Okej. Det är väl en risk då.