Jag har varit ledig sen innan jul. Kan ju inte påstå att vi varit sociala djur som flängt runt en massa och hälsat på folk. Men det behövs tydligen inte. För här sitter jag med en jäkligt sugig förkylning. Jag blir så less.
Det känns som om jag gått omkring och varit lite småförkyld hela hösten och vintern. Så jag är inte helt nöjd över att dragit på mig en vända till.
Det gör mig deppig till humöret och allt jag kommer på att skriva om är gnäll. Jag har ingen lust med att pränta gnäll idag.
Så jag hoppar att fortsätta dagens text.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte