Mitt brev till mig själv som jag skrev för ett år sen är läst. Årets brev är skrivet. Nyårmaten är inhandlad. Diskmaskinen är igång. Alla andra sover.
Imorgon, eller "när vi har sovit klart den här dagen" som Tusse säger, stänger vi boken om 2015.
Ett av de bästa åren för mig på länge.
Ett år där jag har läkts en hel del på insidan. Har landat vissa delar av mitt liv. Av mig själv.
För ett tag sen satt jag och pratade med någon. Vi pratade om lycka och balans. Vi var eniga om att balans är viktigt. Problemet som jag ser det är att balans är något vi lätt upplever som tråkigt. Lycka blir lätt peakarna. Adrenalinpåslaget. Farten i när något verkligen händer. Men där i ligger ju inte balansen.
När det finns lite som händer, varvat med ordentligt med vila och återhämtning... ja, då tror jag att det väldigt lätt blir en känsla av tristess. Så börjar man jaga. Jaga kicken som berättar att man lever.
2015 har verkligen inte varit kickarnas år. Och en del av mig har svårt att hålla med om att året har varit ett av de bästa på länge. För det har ju varit rätt tråkigt. Men det har innehållit balans. Och även om inte allt är balanserat så har i alla fall jag fått in i skallen vikten av balans och vad balans faktiskt innebär för mig. Sen är det ju det där att få till det ofta nog.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte