Fina sunder.

Så här i slutet av året tänker jag mycket på året som gått. Men mest hur mycket som är annorlunda nu jämfört med hösten förra året. Tiden precis innan jag drog in i väggen.

Det finns mycket som inte är samma lika. Men det som verkligen sticker ut är de där stunderna där man är mitt i stunden. Det kan vara samtal kring middagsbordet. Eller sitta ner vid bordet med något utav mina barn och pyssla med något. Och man är ingenstans i huvudet. Man har inget som måste göras. Eller tänkas ut. Eller fixas. Bara mitt uppe i det vi gör.

För drygt ett år sen fanns de kanske där, men jag hade svårt att njuta av dem. Jag hade så fullt upp med att försöka hämta andan. Varje lugn stund var bara ett bevis på hur ont såna stunder jag hade. Huvudet var fullt av halvtänkta tankar. Eller otänkta. Det fanns ingen ordning i huvudet så det var svårt att vara mitt i stunden.
Och så de där utbrotten. De som kunde triggas av att ungarna pratade i munnen på varandra. Eller pratade snabbt om vad som helst. Eller allra helst "mamma, mamma, mamma, Mamma, MAMMA!"
Detta krav på omedelbar reaktion, vad man än pysslar med.

Nu har vi såna stunder. Inte hela tiden, då skulle det ju knappast vara en stund. Men de kommer över oss titt som tätt.
Enkla stunder men i all harmoni.
Ikväll satt Grodan och byggde sin första lego alldeles själv efter ritning. Han hade gått sönder i gråt när hans pappa sa att han var för trött för att bygga idag. De har hållit på och byggt sen julafton. Så när Grodan föreslog att han kunde bygga själv sa jag ja till det. Han slog sig ner vid bordet och började knåpa.

Vi dukade bort
- Mamma, kan du hjälpa mig?
- Skulle du inte bygga själv?
- Men om det är klistermärken så måste du hjälpa mig.
- Okej. Är det klistermärken så ska jag hjälpa dig.

Jag slog mig ner bredvid honom. Men la mig inte i. Han byggde. Nynnade. Berättade något om någon på dagis. Byggde sig vidare i beskrivningen. Halvvägs in i bygget kom han att tänka på skurkarna i "101 Dalmatier" som vi innan middagen hade tittat på. Livligt gestikulerande började han återberätta en scen som vi båda hade suttit och tittat på.

Instinktivt ville jag avbryta honom och få honom att fokusera på sitt legobygge så att det skulle hinna bli klart innan det var läggdags.
Förra hösten hade jag definitivt gjort det. Att ha det där halvbyggda legot medan Grodan svävade bort i något annat hade varit mer än vad min hjärna skulle ha orkat. Såna där icke-avslut är otroligt stressande. Min hjärna hade vrålat på insidan "Gör klart så kan vi prata om filmen sen"
Det finns fortfarande där. Behovet att göra en sak i taget. Men det är inte lika övermäktigt längre.

Så jag la band på mig. Avbröt inte Grodan. Istället lutade jag mig mentalt bakåt och lyssnade. Grodan berättade snabbt och med stor inlevelse. Vad de sa, vad de gjorde, hur de lät. Så avslutade han historien och skratta med rynkad näsa. För scenen var ju så tokig och rolig. Jag skrattade också. Och sen fortsatte Grodan att bygga.

Det var en sån där jävla nice sund. Det låter kanske fånigt. Men det är den där mentala grejen. Att kunna tänka. Inte bara reagera. Att kunna bända på gränserna för min hjärnas behov.
Och vad roligt det är att betrakta min son i hans alldeles röriga inre. Som egentligen inte är rörigt. Det råder en ganska okej ordning, men han har inte begräsningen som jag. Han kan hoppa av och på tankar som de kommer förbi innan de virvlar i väg på ett nytt varv.

Han har blivit så stor i vissa avseenden. Sånt som han för ett år sen var ganska liten. Samtidigt är han fortfarande liten. En liten, liten rödhårig kille som har så mycket prat inom sig att han håller på att sprängas om han måste vara tyst.

Jag är så glad över min vägg-krasch. För utan den tror jag inte att jag hade fattat hur värdefulla de här små stunderna är. De mest triviala vardagsstunderna. De klingar högt högt på min skala över lyckliga stunder.
Vår stund vid bordet där jag nästan inte sa något och Grodan växlade mellan prat och koncentration är mäktigare än hans jämfotahopp framför tomten härom dagen. Tycker jag. För de här små stunderna finns lite här och var, men man måste ha en väldig närvaro för att inte missa dem.