Nu har jag nästan 3 jobb

Jaha. Så blev det så där som det inte skulle bli.

För två veckor sen hände följande.
Jag hade jobb nr 1. Det jobbet har jag haft sen i somras. Ett jobb jag tycker är roligt och som jag är duktig på. Men nu behövde man desperat en temporär ersättare tills man hittat någon att anställa för jobb nr2.

Jag sa ja, jag kan göra jobb nr2 temporärt. Förutsatt att någon annan lika tillfälligt gör jobb nr1.

Min chefs chef passade då även på att slänga fram jobb nr 3. Det var ett jobb som på allvar skulle sätta igång efter sommaren. Och så här i början av året skulle det handla om väldigt lite tid från min sida.

Jobb nr2 vill jag inte jobba med under en längre tid. Så jag tänker inte be att få behålla det. Jobb nummer 3 är spännande. Och jag kan verkligen se framför mig att jobb nr1 och jobb nr 3 är något jag skulle kunna hantera. Speciellt om jobb nummer 3 inte blir mycket att göra förrän efter sommaren.

Men så var det där med att snacka.
Jobb nummer 1 är numera avlyft till en kollega. Som väldigt gärna vill gå igenom allt med mig. För jag ska ju komma tillbaka till det jobbet. Så han känner inte att det är hans jobb. Hans beslut. Men han är duktig och tar hand om det mesta. Bara han får gå igenom med mig så funkar det fint. Men det blir en halvtimme här och en timme där. Ingen jättetid. Men inte noll heller.
Vi hade nog aldrig riktigt sagt noll heller. Jag skulle vara med på teammötet varje vecka och vara bollplanket när de inte visste vad de skulle göra.
Men kanske att det var mer behov att synka med mig än vad jag hade trott.

Jobb nr 2 skulle vi ju banta ner. För han som hade jobbet före mig jobbade ju lite drygt 100%. Dessutom är han en streber utan dess like och med väldigt hög kapacitet. Så hans 100% är rätt tuffa 100. Nu har det gått två veckor och jag och mina två chefer har inte lyckats gå igenom vad ur rollen som ska bantas bort. Vilka bitar jag ska fokusera på och vad jag ska lägga åt sidan. Så jag jobbar en del över, kan vi ju säga.

Jobb nr 3 som inte skulle vara något jobb förrän till våren och framåt... tja, det projektet såg världen lite annorlunda. Så nu har de bokat in mig till höger och vänster på möten.

Och helt plötsligt står jag med ungefär 150% som ska få plats i mina 75%
Tjejen som gick i väggen för ett år sen. Toppen.
Verkligen ansvarstagande chefer. Seriösa rent av.

När en människa blir utmattad och sjukskriven sätts en karusell igång. Försäkringskassan blir väldigt intresserad. Hur länge ska man vara sjuk? Vad görs för att man ska bli frisk? Vad för insatser gör företaget? Vad gör man själv?
Dessutom jobbar jag på ett företag som slänger en och annan in i väggen. Så de har snällt få sätta upp en hel del verksamhet för att ta hand om de offer som skördas. Det finns företagshälsovård. Kontaktperson som följer med i ens sjukdomsförlopp och tillfrisknad. Vi erbjuds terapisamtal och stresshantering.

Och överallt. Från den allmänna sjukvården, försäkringskassan till företagshälsovården och hela vägen inte till terapeuten så återkommer mantrat "Du måste lära dig att säga nej. Du måste sätta gränser"
Okej. Jag förstår det. Helt rätt kan jag tycka.
Men kanske är det chefer som skulle behöva gå och prata med företagshälsovården, terapeut och Försäkringskassans kontaktperson och få berätta hur hen tänker ända sig och sitt sätt att avgränsa för sina anställda.

För de bara fortsätter. Drar floskler som
"Det går nog att sy om rollen så den passar dina förutsättningar"
"För att man har ett ansvar innebär det ju inte att man måste göra allt. Man kan ju delegera"
Och den som jag just nu är väldigt förtjust i "Du får ta med dig någon i det, så är ni två"
Som om det bara var att ta någon annan överlastad kollega och säga
- Hej, nu får du springa med mig också.

Nu är det här inte så hemskt som det låter. För jag tänker inte ställa upp på det här. Jag tänker inte fixa det här. Jag tänker inte ens försöka. På måndag är det genomgång av Jobb nummer 2. Då ska den bantas kraftigt.
När de pratar om att delegera så ska de få berätta för mig till vem. För jag har då inte många att välja mellan som jag ser det.

Sen är det att sätta stopp för jobb nummer 3. Antingen får de snällt vänta till jobb nummer 2 är slut eller så får de banta ner min inblandning till ett avstämningsmöte en gång i veckan. Eller välja någon helt annan. Det är inget viktigt jobb för mig. Jag har så mycket jag kan engagera mig i. Och det finns så mycket vi behöver göra. Så jag har nog roliga jobb framför mig.

Jobb nummer 1 ska jag kapa synken. Jag är gärna med och hjälper till, men jag tänker inte sitta och lyssna igenom hela listan och status på alla grejer i den. Bara de problem som teamet inte vet hur de ska agera. Allmän status får de lämna utanför. Bra-att-ha-information får de hoppa över.

Som sagt, jag tog jobb nummer 2 för att det var dags att pröva var på skalan jag ligger. Hur känslig är jag för lite press. Jag inser att det här blir en fantastisk möjlighet att lära mig att sätta gränser. Eller egentligen att ställa krav. Att snabbt inse att det man ber mig fixa inte är mitt jobb att lösa. Att det inte är okej att lämna över ett ansvarsområde och sen låta mig få dra alla gränser och delegera det som jag själv inte kan göra. Det är inte såna gränser jag ska dra. Det är att ställa krav på att få en tydlig arbetsroll men givna ramar och dessa ramar ska cheferna vara med att sätta så att den håller sig till min arbetstid. Det är inte mitt ansvar.

Jag tänker hur det var på mitt jobb innan jag gick i väggen. Andra chefer. Samma beteenden.
- Du, jag tänkte att det här forumet skulle du kunna vara med i. Det tar inte mycket tid. Det är ett möte i veckan och vi har inte mycket som vi ska göra utifrån det mötet. Jag tror 10% max.

Ansvar är sällan 10% max.
För ansvar handlar också om att alla frågor i det ämnet som man inte vet hur det ska tas om hand om läggs på den som är ansvarig. Alltså får den som är ansvarig alla frågetecken som ingen vet vem som bör ta och dra i. Och att reda ut sånt som ingen riktigt tänkt på eller täckt upp... sånt växer snabbt i omfång.

Ansvar är i större bitar. 30% som minst. Däremot, när man haft ett område en längre tid. När man arbetet in rutiner. När man har massa historik. När man vet vad som är mitt område och vad som är utanför. Då, men först då, kan jobbet minska ner till kanske 10%. Men det tar tid att komma dit.

Nästa vecka är min ställa-krav-vecka. Vi får se hur det går. Det kommer att gå. Min chef är inte den som inte förstår. Min chefs chef är det. Men det är inte han som jag ska ställa kraven mot. Och skulle jag inte få den effekt jag vill ha kommer jag inte ha några problem att kontakta min gamla kontaktperson inom företagshälsovården. Så får hon vara med på ett möte med mina chefer där de får beskriva hur de tänkt att jobben ska få plats i mina 75%