Förlåt lång bortovaro. Kände igår att det var dags att skriva nånting igen. Märker att flera andra Hypodeaner känt detsamma på sistone. Kul :)
Har funderat lite över varför jag skrev så långt och ofta då jag ännu bodde i Gabon, och så lite sedan jag flyttade hem till Sverige för tre och ett halvt år sedan. Har kommit fram till tre förklaringar:
- Har haft svårt att hantera det faktum att jag nu befinner mig i det land där de flesta Hypodeaner också befinner sig, särskilt eftersom jag alltid skrivit mycket detaljerat och ganska utlämnande. I Gabon kände jag mig anonym eftersom jag var på andra sidan jordklotet. I Stockholm är det svårare.
- De sista åren i Gabon hade jag ett särskilt stort behov av att skriva. Jag befann mig i en fas då jag ville förändra mitt liv, då jag behövde fundera och analysera och då skrivandet var till stor hjälp. Nu är jag i en fas av förnöjsamhet där jag inte känner att jag vill eller behöver förändra någonting.
- Har helt enkelt mindre tid. I Gabon hade jag någon som lagade mat, städade och tvättade åt oss. Hade alltså ganska mycket mer ledig tid än nu.
Men nu är jag ändå här igen. Måste börja med att beskriva det viktigaste som hänt sedan sist. Den 5e september 2014, exakt en månad efter min sista text, träffade jag G för första gången, under Almarna i Kungsan.
Då hade vi chattat i flera veckor och vi blev ett par i princip med en gång. Vi fann varann via sajten OkCupid vars existens jag en gång upptäckte via Hypodea (@Elaine, visst var det du som skrev om den?). G skrev till mig en första gång när jag just flyttat hem till Sverige och just lagt upp en profil (i juni 2012). Vi växlade några mail men det rann snabbt ut i sanden eftersom han bodde i Madrid och jag inte var intresserad av en brevvän. Två år senare, under vilka jag hunnit med att dejta M ett tag och ha ett 9 månaders förhållande med T, var T och jag på upphällningen och jag la upp profilen igen. Så plötsligt var G där igen och sa ”Är du kvar här?” And the rest is history…
Nu, snart ett och ett halvt år senare, är vi ännu kära och lyckliga. Trots att G fortfarande bor i Madrid. Men det funkar. Han tillbringar alltmer tid i Stockholm, och jag åker till Madrid ungefär var tredje månad. Han jobbar med film, främst dokumentärfilm, som fotograf och som klippare. Han har jobbat som frilans hela sitt liv. Då han var ung filmade han mycket i Thailand och i Vietnam. Senare har han filmat mycket i Latinamerika.
Vi har i princip samma livshistoria. Vi gifte oss bägge med en person från ett annat land (jag med en man från Gabon, han med en kvinna från Spanien/Argentina). Vi har bägge bott över tjugo år utanför Sverige, varav över 10 år i partnerns land. Vi har fått två barn var, vi har skilt oss, och vi har bägge bott kvar i många år i vårt ex’s land efter skilsmässan.
Vår kärlek gör mig lycklig. Jag har aldrig tidigare fått uppleva kärlek som är så självklar. Jag känner mig fullständigt trygg och avslappnad i hans sällskap. Jag är övertygad om att vi kommer att vara tillsammans resten av livet.
Mer om detta och om resten av livet i nästa text.