Varning: Denna text kan antagligen upplevas som självgod och tråkig. Den innehåller inga existentiella spörsmål och inga spännande konflikter. Men så ser mitt liv ut just nu. Jag är verkligen nöjd. Längtar inte vidare. Längtar inte efter någonting annat än det jag har.
xxx
Jag är 50 år gammal och är fantastiskt nöjd med livet. Vet inte om jag någonsin har känt mig så tillfreds med livet. Tror faktiskt inte det.
Jag älskar G och G älskar mig. Sedan snart ett och ett halvt år. Det gör mig oerhört lycklig. Jag har aldrig tidigare fått uppleva kärlek som är så självklar. Jag känner mig fullständigt trygg och avslappnad i hans sällskap och i vår kärlek. Oroar mig inte för något. Känner ingen undantryckt irritation. Han är oerhört omtänksam, på ett naturligt sätt. Är inte traditionellt romantisk, ger inga krusidulliga komplimanger (som Armel…), men det behövs inte. Jag känner mig ständigt älskad och ständigt bekräftad. Han uttrycker sin uppskattning för både små och stora saker. Han uttrycker kärlek och ömhet med både ord och gester. Varje kväll somnar vi tätt intill varandra. Varje morgon kramas vi länge. När som under dagen tar han min hand, ger mig en kyss, håller om mig… eller lägger mina armar om sig. Det är underbart. Jag känner sådan ömhet för honom, vill aldrig göra honom illa, vet att han aldrig skulle göra mig illa. Jag åtrår honom. Mer och mer. Det räcker ofta att han håller mig tätt intill sig, att han tar ett stadigt tag om min rumpa, att jag smeker hans kropp… för att jag ska känna suget i mig. Det är underbart.
Jag har heller inte haft en sådan samsyn med någon tidigare. Vi är bägge genuint intresserade av människor, kultur och samhällsfrågor. Ja, av världen i stort och smått. Visst kan vi tycka olika om detaljer (och det är ju tur det), men vi delar samma värderingar och har samma världssyn. Vi har samma nyfikna och icke dömande sätt att se på människor. Kommer förstås till stor del av att vi delar samma livshistoria. Över 20 års boende utomlands, varav mer än 10 år i ett tredjevärldenland (Gabon i mitt fall, Argentina i hans). Vi har bägge varit i ett långt äktenskap med någon från en annorlunda kultur, levt med hen i hens land och på så sätt upplevt kulturen inifrån. Efter skilsmässan stannat kvar i hens land i många år och på så sätt gjort kulturen ännu mer till vår egen. Vi har också väldigt liknande smak vad gäller heminredning och färger. Vi är bägge helt ointresserade av sport. Sist men inte minst älskar vi mat, musik, dans, vandring och resor. Och vi reser otroligt bra ihop, dream team.
Barnen är underbara bägge två. De har anpassat sig otroligt lätt och bra till Sverige och fått fantastiskt rika sociala liv bägge två.
A är 15. Hon dansar ännu flera gånger i veckan och är fortfarande lika glad, snäll, omtänksam, klok, organiserad, duktig och social. Alla älskar henne. Hon trivs fantastiskt bra på sin skola på Söder där hon går sitt sista och fjärde år. Hon har många vänner och en bästis. Hon sjunger i Katarinakören, just som jag gjorde, nu på fjärde året. Hon sjunger bättre och bättre och har blivit duktig på stämsång. Nu sjunger vi gärna tvåstämmigt ihop. Till min glädje gör hon gärna saker med mig (allt från jympapass och myskväll hemma framför TVn till Don Giovanni på Operan). Hon håller som bäst på att välja i gymnasiedjungeln. Det blir antingen sam-drama på internationella engelska, sam-kör på Kungsholmen eller dans på Viktor Rydberg. Spännande.
D är 19. Han är känslomässigt mycket mogen. Kan prata i timmar om samhället, om spiritualitet, om musik, om vänner… Han vill inget hellre än att dela med sig av det han brinner för. Han är öm och varm. Kramar mig ofta och säger ”Jag älskar dig. Du är världens bästa mamma.” Men han är också min ständiga oro och ofta min irritation. Han är vårdslös och ostrukturerad. Han planerar ingenting utan tar dagen och timmen som den kommer så ofta han kan. Han skjuter saker framför sig i all oändlighet. Det är oerhört frustrerade och provocerande. Efter två år av icke-studerande på gymnasiet sa jag åt honom att sluta. Han fick jobb i september. Ett bra jobb. Han inte bara gillade det utan visade sig vara jättebra på det. Både han och jag svämmade över av stolthet och glädje. Men efter en månad började han hitta anledningar att bara gå dit ibland…(På gott och ont är det mycket flexibelt så man kan i princip arbeta hur lite eller mycket man vill.) I november arbetade han 36 timmar på hela månaden. Vilket förstås inte ens räcker till hans omkostnader och lite fickpengar. Nu säger han att han ska jobba mer. Måtte han göra det. Det är inte lätt att vara ensamstående mamma till en tonåring med ADHD. Särskilt när tonåringen i fråga inte ser någon mening med att anamma strategier för att hantera sin ADHD.
Härliga A (Ds ex-flickvän, nuvarande flickvän? I vilket fall hjärtevän) har blivit som en extradotter i familjen och en älskad storasyster till A sedan ett år tillbaka. Familjen kompletterades också med mysiga Mysan för tre år sedan. Världens keligaste och snällaste katt.
Efter tre och ett halvt år älskar jag ännu mitt jobb. Jag arbetar med demokratibistånd, främst i Västafrika. Oerhört givande. Jag har turen att ha en fantastisk chef, superbra arbetsmiljö och enormt mycket frihet. Får arbeta med ungdomar och med utbildning som ligger mig så varmt om hjärtat. Får uppskattning både av min chef och av dem jag arbetar med. Det är fantastiskt, särskilt som det inte alltid har varit så (vilken kontrast till frustrationen på Unicef). Jag får se resultat av det jag gör, se unga kvinnor växa i självförtroende och bli ”empowered”. Lär mig ständigt nytt, får nya upplevelser hela tiden. Får vara med och utveckla nya program i nya länder. Känner att jag har mycket kvar att ge.
Vi trivs otroligt bra där vi bor. Slutar inte att glädjas över att våningen är så välplanerad och med härlig utsikt, över att det tar 2 minuter till tunnelbanan, över de fantastiska promenadstråken vid sjön, över närheten till Farsta centrum där allt finns. Jag är glad och stolt över min blommande balkong. D säger ofta att hans kompisar älskar vår lägenhet, att den är mysig och inbjudande. Och vi har trevliga grannar, som tar hand om Mysan då vi reser bort. Vilken lyx!
Jag får äntligen vara på mitt älskade Gotland mer än en knapp sommarmånad om året! På höstarna har det bara blivit en helg, men varje vår och försommar blir det många långhelger. Jag njuter i både kropp och själ av att se våren och sommaren sakta veckla ut sig. Av att få uppmärksamma varje skiftning, varje liten blomma. Hur länge jag än är där blir jag aldrig mättad, jag är aldrig redo att åka därifrån. Vilken lycka att också G älskar Gotland och Halsegårda! Tack vare honom promenerar jag mer än jag någonsin gjort och upptäcker idel nya vandringsstråt och smultronställen i trakten.
50-årskalaset i våras i bygdegården på Gotland blev ännu mer fantastiskt än jag vågat hoppas. En riktig milstolpe. Vi åt god mat, umgicks, pratade, skrattade, sjöng och dansade i dagarna tre. Och även på fjärde dagen gjorde vi en utflykt på vårfagra Gotland med de som var kvar.
Jag har ett rikt socialt liv. Med gamla och nya vänner här i Stockholm. Jag lyckas hålla kontakten med en hel del av mina icke-svenska vänner. Till 50 årskalaset på Gotland kom 4 tjejer från Frankrike. Min kära gabonesiska ex-kollega Yasmine kom och hälsade på mig i Stockholm härom året. Jag har lyckats träffa 4-5 fd Gabonbor på deras nya expatplatser i Afrika. Chattar då och då med många av mina Gabonvänner.
Jag har mer kontakt med släkt än någonsin tidigare i mitt liv. Träffar regelbundet bägge mina systrar och lär känna dem mer och mer. För några månader sedan träffade jag min farbror med familj för första gången sedan pappa dog för snart 20 år sedan. Träffade min moster, som närmar sig 90 år, då jag var i Italien sommaren 2012, måste se till att träffa henne igen nästa sommar. Umgås då och då med kusin P o hans trevliga familj. Har lärt känna min syssling G och bjuds in till deras härliga julaftonslunch med 30+ personer. Har varit två gånger i Ystad och känt släktbanden där.
Jag får resa ofta. Har upplevt många för mig nya länder med jobbet: Burkina Faso, Benin, Mali, Niger, Togo, Kongo Brazzaville, Uganda, Bosnien, Litauen, och om några veckor Elfenbenskusten. Privat har jag fått upptäcka Istanbul (med A), Riga, Villa Joyosa, Kanarieöarna och underbara Vietnam (de tre sista med G). Har fått åka skidor med barnen i Andorra och ska snart åka igen i Bulgarien. Har fått återvända till Italien, Barcelona (med D och A), New York (med D som 18-årspresent) och Bretagne (med G). Nu längtar jag efter att äntligen återvända till Latinamerika, efter min första och enda resa där för snart 30 år sedan, nu förstås med G.
Jag läser fortfarande ganska mycket, dock inte så mycket som de sista åren i Gabon. Skriver tyvärr mycket mindre sedan jag flyttade hem till Sverige än jag gjorde i Gabon. Jag sjunger i en gospelkör på fjärde året. Det är nästan alltid roligt, ibland underbart, men jag saknar lite bättre organisation och lite svårare stämsång. Funderar på att söka mig till en klassisk kör, men svårt få ihop det med mina många resor. Jag tränar hyfsat regelbundet. Jag älskar Friskis&Svettis. Jag dansar ibland. Om inte annat mazurka med G hemma i vardagsrummet. Jag vill att vi ska gå en salsakurs. Jag får utmana mig själv med nya erfarenheter och pusha mina gränser lite med G. Åka randonnée-skidor. Vandra långt och snabbt. Köra bil på stor-Madrids labyrinter till motorvägar…
Ja så ser mitt liv ut snart fyra år efter flytten från Gabon till Sverige. Det har blivit bättre än jag någonsin vågat hoppas. jag är tacksam.