måndag

Nu har det gått några dagar. Efter den där hemska hemska dagen när jag skrev sist blev det bättre. Det blev nyår och min äldsta unge valde att fira hos mig trots att det egentligen var pappavecka. Och han sa rentav nejtack till kompisar som ville titta på fyrverkerierna i stan med honom - för att gå med mig och sin mormor. Himla gullunge. Snart fjorton år.
Vi hade en så himla härlig nyårsafton - åt en halvknasig meny, sådär ogenomtänkt och spretig och jättegod - och tittade på norska filmen Trolljägaren.

Ett par dagar senare hade jag en till ensamdag, fast då var den bara bra. Jag satt här i min ensamhet och läste Re:Public och lyssnade på old school rap och kände mig som en drottning i min flotta våning. Men ibland känner jag mig så alienerad trots att jag har det bra. Jag kan känna mig som en fjortis som har ockuperat en fin lägenhet. Som att jag travar runt i en lägenhet som inte passar mig. Den här lägenheten har varit som en dröm för mig sen jag flyttade in i grannlägenheten, tvåan, och fick hälsa på hos tanten som bodde i den här trean som jag numera har. Det kändes ouppnåeligt. Men så kom dagen då hon tog sina gustavianska möbler och flyttade ut och jag tog mitt teak-pick och pack och flyttade in. Och ibland tror jag att snart kommer nån och säger "alltså DU får inte bo här!".

Och ibland tror jag att jag är jättenära en gräns, att jag snart inte kommer hålla ihop eller kunna ta hand om mina barn. Vilket egentligen är ganska konstigt för nu har jag klarat det på alldeles egen hand varannan vecka i över tre år. jag har under den tiden bytt tjänst på jobbet två, nej tre, gånger! Det bill säga ganska mycket nya uppgifter och nytt ansvar och mycket stress, men jag har klarat det också.

Jag betalar mina räkningar och lämnar min bil på service när det behövs. Jag har roddat med att ta med barnen och min mor till New York på semester, jag har själv varit på semester, jag har kört jättemånga mil alldeles själv i Sverige, och i centrala Stockholm. Jag reder mig. Jag har åtminstone några vänner som vill vara med mig ibland.

Men ändå den där alienerande känslan. Och det där oket av skuld och skam över misslyckanden genom livet. SKILSMÄSSAN.
Alltså hallå. Det har gått tre år. Det är ok att släppa det.

Hm. Vart ville jag komma?
Jag tror att jag måste skriva av mig mer. För att inte bli alldeles tokig med alla tänk och ält som hänger runt i skallen om de inte får komma ut.

Och gott nytt år. IGEN.