Gott nytt

Oj. Jag visste inte att hypodea funkade, tills Pocks berättade det för mig.
Jag vet inte när jag skrev senast och kollar inte upp det nu heller.
Det är tisdag i mellandagarna och jag känner mig på riktigt deprimerad. Det är inte pms eller ägglossning (jag letar alltid i huvudet efter sådana konkreta fysiska orsaker till att må dåligt).
Det är mest att slåss mot känslan att jag har blivit tråkig. Så jävla tråkig. Jag läser knappt böcker, jag hänger inte med i nyhetsflödet, jag har gett upp att hänga med i ny musik. Jag hittar inte på roliga saker, jag är inte kreativ.
Och kompisar säger "men du är så rolig och så cool" men det är ju på ytan och på håll. Jag ÄR inte det. Och om jag vore så rolig och cool skulle jag ju ha mer folk runt mig. Jag skulle inte känna mig bortvald.

Jag har två kompisar här i stan som jag umgås med, som inte är upptagna av egna kärnfamiljer. Men en är bortrest hela julen. Den andra är magsjuk. Jag har flera vänner men alla har familjer och sitt att dona med. Och jag vet att jag är dålig på att bjuda in själv. Jag tänker att det är lättare för en familj att bjuda in en extraperson på ett redan befintligt firande eller en middag, än för mig att bjuda in en hel familj. Tänker jag snett där? För de gånger jag bjuder in så kan oftast inte familjepersonerna.
Och det måste ju vara för att jag har blivit så tråkig? Bitter och gnällig.

Igår hängde jag med min exkille, vi gjorde slut i maj men har nog sammanlagt bara lyckats hålla oss från varandra i max två sammahängande veckor. Och det gör något med en att hänga med någon som säger sig vilja vara med en mest av allt men som sen i stunder när han skulle kunna bevisa detta bara fumlar bort allting.

Mitt hem är stökigt. Min tonårsson är ledsen över en sak men är hos sin pappa och vill/orkar inte komma hit, fast jag vet att det bara är mig han pratar med om detta. Och det gör ont i hjärtat.
Nyårsafton har jag ännu inget att göra. Jag blev armbågsinbjuden av en flirt från i somras. MIna fina bästisar i Sthlms-trakten har sagt att jag får komma dit. Men jag orkar liksom inte.

Jag har vänt på dygnet. Jag äter för mycket.
Förr om åren har jag på något sätt accepterat lite säsongsdepp. Nu är det kanske samma sak. Men jag vet inte. Jag bara vill krypa undan i ett hörn. Jag vill prata med någon om att jag inte mår bra, på samma sätt som jag inte vill. Jag drar mig undan frågor. Livrädd att belasta mina vänner för mycket. Vill göra som katter gör när de ska dö, ni vet. De kryper undan och cill inte att man klappar dem eller pratar med dem. De vill vara i fred. Jag vill alltså inte dö men tillvägagångssättet är det samma. Min exkille försökte fråga mig igår vad som var fel. Jag svarade något så när. Han bemötte det som en slags zombie. Då skrek jag åt honom MEN FUCK YOU DÅ. Det var lite skönt? I mitt förra liv skrek jag aldrig sådant. De enda jag har skrikit på i mitt liv är barnen. ÅNGEST.

Ja men annars är det väl bra. Jag har bytt lägenhet och den är supersuperfin om än jättestökig nu. Jag skulle vilja ha hjälp att städa. En container utanför så att jag kunde vältra ner allt skräp genom fönstret.
Jag har ett bra vikariat just nu men fasar storligen för när det är slut och jag ska tillbaka på min ordinarie tjänst (som för mig är en helt ny tjänst). Vill fly. Öppna cadé. Plugga till socionom. Men allt sådant känns svårt när man är ensam. Vilket jag alltså är. Ensam.

Åh jag vet att jag frossar i att tycka synd om mig själv nu. Men inte riktigt. Jag tycker lite synd om mig själv men det efterföljande självföraktet är större. Att jag bara är patetisk!
och varför känns det som pms när jag precis är inne på typ mensens sista dag? Det brukar vara den stabilaste dagen i hela jävla cykeln.

Ja och gott nytt år då!