Nuet

Jag sitter här och samlar texter, går igenom, kopierar stycken, och samlar texter om och till mina barn. Det är viktigt och fint. Det är exakt sådant som jag har skrivit om dem, som jag själv skulle vilja vetat om min egen barndom.

Och jag tycker att jag var så ung och trött och ledsen och skör, då för tio år sen. Skör och trött och sliten. Jag vill ge mig själv en kram. Och så blir jag vemodig när jag läser om min man och mig, våra turer, vår kamp, och en liten skärva av mig undrar ju "gav vi upp för tidigt?" men den tanken kanske man aldrig blir av med? Jag saknar oss, det vi hade då, när vi var en tajt familj, inte det vi sedan blev, när vi somnade med en mur mellan oss varje kväll. Vi kunde inte ta oss ur det.
Men inte för något i världen hade jag velat vara utan oss, våra barn, våra år. Igår sa han det i telefon till mig, mitt ex: "Det är ju det bästa, att det är just du och jag som har barn ihop" och nämnde exempel på andra skilsmässor där folk tjafsar och bråkar och hatar. Det gör inte vi.

Och tack vare mina hypotexter vet jag nu att min yngsta sons första tvåordsmening kom när han var knappt 1,5 år, när han sa appa tutte, vilket betydde trappa tutte, dvs att han ville gå uppför trappan och få ammas. Lilla älskling.

Mina barn är fortfarande ljuvliga. De är starka, svaga, fina, blyga, smarta, roliga, tjafsiga och alldeles underbara.

Osäkerheten förr, med jobb och arbetslöshet och kurser och sommarjobb. Jag kan sakna den nu, när jag har suttit på en fast tjänst i flera år. Jag tycker att alldeles för mycket av livet och tiden går åt till arbete. Helt barockt mycket. Jag snidar på livsplaner men de är lösa och röriga och tills jag kommer på hur jag vill leva livet gör jag det bästa av nuet. Jag har mina barn. Vi bor i vår charmiga lilla fågelholk. Min mamma står mig nära. Jag har umgänge i stan. Jag har mina fina gamla vänner utspridda lite här och var. Jag har en kille, han är kvar trots att vi har våra ups and downs. Han är ung och yster och samtidigt ovan vid mitt typ av liv, han är mer bekväm, men vi funkar. Mina barn älskar honom. Jag älskar honom. Och så går livet på. Föränderligt. Och det är ju en tjusning i det?

Fortfarande drömmer jag om något slags husboende, lite bohemiskt, ett stort köksbord, lite odlingar, någon halvtrappa och definitivt ett badkar.
Men jag drömmer också om resor. Och sådana ska det bli. I vår åker barnen, min mamma och jag till New York i fem skälvande dagar. Det är inte jättemycket men det ska bli så otroligt sanslöst fett att jag knappt vågar tro att det blir av, förrän vi sitter på planet.