jag har precis avslutat ett projekt som det känns som att jag har jobbat med i evigheter. nä, men det är nog ett år sen det drog igång, och jag har inte haft någon deadline och tanken har varit att jag ska jobba med det "när tid finnes". jag hatar egentligen sånt, för det är ju inte precis så att någon kommer och ger mig en stor påse tid som jag kan plocka ur lite när det passar när projektet kräver att man sitter ner och jobbar ganska fokuserat och utan avbrott. och därför har en hörna på mitt skrivbord varit ockuperad av ett par jättehögar (jag pratar 30 centimetersklassen) med dokument som hör till detta projekt, i väntan på att den där tiden ska komma. och den tiden har varit de senaste dagarna, JÄVLAR vad jag har plöjt i de där högarna. sorterat, kastat, satt in i pärmar, registrerat i databaser, lusläst finstilt text och bedömt, klassificerat, kontrollerat och stämt av. PUH, äntligen är jag KLAR. och det känns ju bra.
och jag har kommit igång lite med den ena hemtentan, den som jag inte riktigt greppar, och har kanske ett upplägg på den. det är min värsta panik, att inte hitta en enda infallsvinkel när man ska skriva om någonting som inte direkt är konkret fakta.
på fredag ska jag ha en annan tenta, i ett helt annat ämne som verkligen är konkreta fakta och som känns rätt så krävande. men det är väl bara att försöka tugga sig igenom och hoppas på det bästa. sen är jag väl i hyfsad fas med pluggandet och har inga fler deadlines förrän i mitten av januari. note to self: ska aldrig mer plugga tre kurser samtidigt som jag jobbar heltid. säger jag nu åtminstone. jag vet ju hur det brukar bli. "åh, vad kul, det vill jag göra, jag hoppar på det här, det tar nog inte så mycket tid". sån är jag tydligen MED ALLT. fast jag brukar ju ro det i land på ett eller annat sätt. men speciellt smart känns det ju inte just nu.
pratade med S-kollegan innan och det är så jobbigt. hon är så ledsen, så sårad, så sviken, och inget kan man säga för att göra det bra. visst, vi vet båda att det här är något som man måste TA SIG IGENOM och det är vidrigt, och nästan lika vidrigt är det att stå bredvid och inte kunna göra något. fan alltså.
idag och i morgon ska det förhandlas här på jobbet, vi fick ett mail från en av höjdarna igår som innehöll exakt så mycket information som vi redan visste, och hade vi frågor så hänvisade han till våra lokala fackombud. men det är ju han som har ändrat och backat och krånglat och velat ha betänketid, facket vet ju inte mer än vi. så tröttsamt med såna människor, men har vi riktig jävla tur så blir det klart sen. fast det är väl att hoppas för mycket.
nu: äta lunch.