Mitt nyårslöfte

Idag hade jag lunch med en vän till mig. Vi har inte setts sen i somras tror jag. Det blir ju så där, tiden bara går.
Härom veckan hörde han av sig och undrade om vi skulle äta lunch. Jag blev så glad. Insåg att tiden farit iväg och att det verkligen var längesen vi sågs.
Jag fick ställa in vår lunch då på grund av VAB, men idag blev den av.

Ni vet hur det är när det har gått ett tag sen man sågs. Först pratar man lite löst, väder eller vad som helst. Sen när vi satt oss ner och börjat äta fråga jag den ganska oprecisa frågan
- Hur är det annars då?
- Tja. Så där, fick jag till svar.
Hans mamma hade gått bort. Snabbt och väldigt oväntat. I augusti.
VA FAN!

Helt plötsligt känns allt man själv har ägnat sin tid åt ganska patetiskt. Det känns så värdelös att vara så upptagen att man inte ens hinner höra av sig till vänner som lyser med sin frånvaro.
Så klart kan ju inte jag ha vetat vad som hade hänt eftersom han inte berättat. Men hur lång tid skulle det gå om det legat på mig att höra av mig? Några månader till? Längre än så?

Han är väldigt speciell och viktig för mig.
Vi hade känt varandra i rätt många år innan vi blev riktiga vänner. Det var sommaren då jag krisade big time. Jag och Ex hade havererat och jag låg på köksgolvet och hyperventilerade i ångestattacker. Alla mina vänner var upptagna med livet. Ingen som stannade upp och frågade hur jag mådde. Ingen som lyfte telefonen för att försäkra sig om att jag inte satt ensam och grinade. Ingen annan än han.
Fast han hade ingen aning om vad som hände i mitt liv. Han tyckte bara mitt sällskap var trevligt. Han och jag hade vår ölsommar den sommaren. Och blev vänner.

Det fan suger att jag aldrig lyte luren och ringde honom. Lika ovetande som han då. Bara för att jag ville träffa honom. Men nej. Jag var upptagen med mitt. Veckor blev till månader.
Jag vill inte ha det så. Jag vill inte vara den som aldrig hinner med någon annan än mig själv och mitt.

Det ska bli mitt nyårslöfte.
Lite mer tid till vänner.
Det är dags nu. Den där riktiga småbarnsåren är över. Det är dags att få rum med något annat i livet också. Inte så att jag kommer göra en fet helomvändning. Såna idéer har jag inte om mig själv. Men ett medvetet steg i en riktning. Där jag är något mer än bara mamma.