alltså, det här med att jobba heltid och plugga halvtid gick väl rätt bra när jag bara hade två distanskurser att hålla igång, och då hade jag ändå hundkurs tre dagar i veckan. sen kom jag ju in på en tredje distanskurs som jag inte trodde skulle börja förrän till våren, men som visade sig börja i början av november och som ska avslutas i januari. men då var ju hundkurserna slut jag tänkte att det nog skulle gå, så jag tackade ja.
och "går" gör det väl, men HERREGUD vad jag känner mig splittrad av att hela tiden behöva hålla reda på deadlines för en massa inlämningsuppgifter och projektarbeten och göra avväganden vad som är mest akut och vad jag måste lägga tid på just nu.
ja, jag kan ju inte skylla på någon heller, för det är ju ingen annan än jag själv som har satt mig i den här båten och nu får jag väl fan se till att ro den i land också. det ska väl gå på något sätt.
i övrigt är det väl som vanligt. pms och mörv och jävligt och jag längtar till julledigheten. nu är det ju i alla fall mindre än två veckor kvar, det måste man väl kunna härda ut? funderar också på att ta någon dag ledigt nästa vecka, till exempel på fredag eftersom det då är tenta och sen julfest. känns ju kanske inte som att man måste trycka in åtta timmars arbete ovanpå det. vi får väl se.
igår fick jag lite rensat i arbetsrummet, men det är ett mastodontarbete. jag tar en kvart om dagen, någon gång kommer det att bli klart. idag: jobba, hem och städa, bädda rent i sängarna och sen plugga och sova. jag läste martina haags "det är något som inte stämmer" i dagarna och först var igenkänningsfaktorn HÖG och jag tänkte att det skulle bli intressant att följa den här processen, men sen var hon liksom bara förbi? först jätteledsen och i princip färdig för psyket och sen någon slags pseudohandling i fjällen och så var allting bara klart? det kändes lite rumphugget på något sätt. ungefär som hennes bok om löpning, först var hon sveriges mest otränade människa och trettio sidor senare så var det långdistanser och tävlingar och snack om hur man maxar sitt personbästa på milen. skador läker tydligen av sig själva och bristande motivation botas med att kliva ur sin comfort zone. typ. lite synd, för jag gillar martina haag. men nu får det väl bli någon hårdkokt deckare istället.