Cirkus Tusse

Cirkusen med Tusse fortsätter. I fredags hade hon inte ätit i princip något allt på två dygn. Varken hemma eller på dagis. Jag var borta på torsdagskvällen, men då hade hon till och med tackat nej till chokladen i kalendrarna de har fått. När hon på fredagsmorgonen inte fick i sig mer än yttepytte yoghurt fick jag frispel. Ringde in till jobbet och sa att jag blir hemma med VAB. Ringde dagis, sambon och mamma. Till de första berättade jag att vi blir hemma. Till mamma sa jag
- Vi kommer över!
Mamma är magisk. Hennes energi och engagemang är helt otroligt. Hon får ungarna på andra tankar. Och medan jag somnade i min mammas säng fick hon Tusse att äta yoghurt, makaroner, choklad och en minisin (mandarin, satsumas, clementin etc) Så när det var dags för fika var Tusse ordentligt i gasen och åt 7 bullar, 2 pepparkakor och en ballerinakaka.
Jag hade fan kunnat böla rakt av där.

Det var en lättat Jazzie som åkte hem med sina barn den kvällen. Jag tänkte att nu släpper det. Och lördagen gick okej. Söndagen lite, lite knackligare. Nu imorse var det tvärnit igen.
Grodan är superstressad kring alltihop. Och varje gång han försöker hjälpa till hyssar vi ner honom för att det inte ska bli en ännu större grej. Vilket så klart gör alltihop stort för honom. Så när Tusse började gråta när jag bad henne äta lite till satt Grodan och blundade.
När jag tog Tusse i min famn och förklarade att hon är ju inte sjuk längre, det går ju så bra och äta ville Grodan gå från bordet.

Och fastän jag hade bestämt att inte pressa Tusse så sa jag
- Men Tusse, du är inte sjuk. Det enda som gör dig sjuk nu är att du inte äter. Magen blir så ledsen, tom och ensam. Nu måste vi hitta något som du kan äta. Vad som helst.
Men chansen var borta. Nu låg stressen över Tusse och hon blev bara mer upprörd. Grodan försökte säga något men jag avbröt honom skarpt, vilket fick honom att gråtandes springa upp på övervåningen.

Det är nog ungefär här jag börjar drabbas av panik. Varje sak jag säger eller gör verkar förvärra hela situationen. Istället för att hitta ett sätt att busa i Tusse mat hamnar vi i en nedåtgående sprial. Tusse grinar mer. Gordan tjuter högre. Och jag försöker säga stopp och känner hur hela situationen glider mig ur händerna.
Plötsligt åker ett vattenglas i golvet och där rann min bägare över. Jag hör mig själv tjuta. Tappa kontrollen helt. Tusse blir helt vild av rädsla. Grodan vet inte vart han ska ta vägen.
Allting är bara ett enda stort kaos och mitt i ögat sitter jag och känner hur jag totalt misslyckats med alltihop.

Grodan springer fram och tillbaka. Jag ligger på golvet och gråter och torkar upp vatten som är över halva köket. Tusse springer på toaletten och försöker kräkas. Hon är helt hysterisk.
Någonstans inom mig får ändå tanken plats ”Inget kunde vara sämre än det här. Av alla saker jag kunde ha gjort eller inte gjort så var det här det absolut sämst tänkbara”

Två omstarter krävde morgonen. Innan vi på något sätt samlade ihop oss och kom till dagis.
När vi kom dit var vi mer än lovligt sena. Hade detta varit på onsdag hade Grodan missat sin utflykt till krykan. Så det kan ju vara att tänka på till senare i veckan.

Hela jävla dagen har varit en fullständig skitdag. Klumpen i magen har varit kompakt, hård och tveklös. Jag grinade i bilen när jag ringde mamma. Grinade så högt att hon inte hörde vad jag sa. Så jag fick samla ihop mig för att göra mig förstådd. Så det blev aldrig helt färdiggrinat.
Inte förrän jag kom till dagis på eftermiddagen och fick krama om mina båda ungar släppte knuten.
Idag har jag nog varit värsta tänkbara mamma. Och det suger att känna sig så.

En vän på jobbet är förstående. Berättar om när hennes unge hade problem med maten. Och så kom kommentaren som är en populär kommentar ”ingen unge i Sverige svälter ihjäl”
Nej. De gör väl inte det tänker jag. Men rätt jävla många människor i Sverige har ett ganska fucked up förhållande till mat.
Jag är inte så orolig för att Tusse ska svälta ihjäl och dö. Däremot ogillar jag den psykiska låsningen hon har fått till mat. Och känsla av kontroll och trygghet hon känner av att inte äta.
Nu är hon bara tre år, så jag slår inte på den stora trumma och säger att här läggs första stenen till ett livslångt skevt förhållande till mat. Nej, det är inte så riktigt jag menar.

Men det är ett kraftigt obehag jag känner när jag ser hennes övertygelse. Hennes bestämdhet och motivation. Och jag är orolig när denna psykiska läge blir fysisk.
För jag har själv varit där. Även om jag var 22 år när det hände.
Livet började bli allvar. Skolan var på väg att ta slut på riktigt och jag var menad att göra val som vuxen över mitt eget liv. Något jag inte alls kände mig redo för. Mitt sätt att hantera ångesten var att hantera maten. Det var inte fråga om anorexi. Jag slutade äta mat men drack öl och åt godis. Så vågen visade ingen skillnad. Sen träffade jag en pojke och blev ihop. Det var han som påpekade att jag liksom aldrig åt. Vi kunde hänga hos mig en hel dag utan att jag föreslog mat. När han kom med förslaget verkade jag alldeles förvånad.

Jag hade ju inte gjort det riktigt medvetet. Magen hade bara knutit sig och förblivit sådan. Så jag hade slutat äta. Så vi började äta mat han och jag. Problemet var bara att det inte gick.
En halv rostad vitt bröd med lite smör på var mer än tillräckligt för att jag skulle må illa och behöva lägga mig ner på soffan med uppknäppta jeans.
Och jag skojar inte när jag säger att han och jag började övningsäta. Vi gjorde skålar med massa olika grönsaker och dipp. Eller små varma mackor. Eller soppa. Så där höll vi på i säkert ett par veckor innan jag klarade av att äta en hel måltid utan att känna mig illamående och kräkfärdig.

DET är jag orolig för när det gäller Tusse. Den där psykiska knuten i magen som tillslut verkade vara en rent fysisk spärr.
Jag vet att jag några år senare hörde om en behandlingsform för annoretiker som gick ut på att de skulle få lära sig att äta igen. Minns att jag tyckte det var helt rimligt. Att det är inte bara viljan att äta som är problemen. Det är även förmågan.

Jag vet, jag kanske tar i. Men det är i alla fall det jag är orolig för. Hon är så liten. Hennes marginaler måste vara bra mycket mindre än hos en vuxen.
Nu ser man hur kläderna hänger löst på kroppen på henne. Ryggraden börjar kännas spetsig genom huden. Och idag syntes de där mörka ringarna runt ögonen. Hon är fortfarande inte läskigt smal på något sätt. Så länge har det ju inte hållt på. Men det syns. Jag ser det. Sambon ser det.
Min pappa sa på en gång när han fick se henne. Mamma sa att det inte var så farligt. Och nej. Farligt är det väl inte. Men jobbigt.