ja, här sitter jag och är på så himla dåligt humör. funderar på pms, men det är väl inte riktigt dags än. fast jag vet inte, någon gång borde väl något slags klimakteriesymtom visa sig? ja, jag vet att man kan gå och ta något prov som visar om man är i övergångsåldern eller ej, men orka. sist jag var och tog cellprov så nämnde jag något om hur man kan veta om man var i klimakteriet, och då kvittrade barnmorskan att man kunde fråga sin mamma, för hur hon hade haft det skulle man själv få det. det kändes för det första inte speciellt vetenskapligt, det kan väl inte vara nedärvt exakt likadant heller, och för det andra inte speciellt professionellt, alla har ju inte ens en mamma de kan fråga, och alla har väl kanske inte heller den typen av relation med sin mamma att man kan sitta och prata hormoner över en kopp kaffe. åh fy fan, jag ryser av obehag vid bara tanken. ja, men i alla fall, för typ en vecka sen hade jag ägglossning sådär så att jag kände av det rätt rejält, vilket jag inte alltid gör, och sen gick jag liksom direkt från det till någon slags pms-variant med ömma bröst och lite svullen kropp (och nej, jag är inte gravid. lite skumt, men det är som det är och intresseklubben kan få lov att sluta anteckna nu.
ja, så jag vet inte riktigt vad den här surheten beror på, men det är väl det vanliga då. stress, frustration, ovisshet, oförmåga att påverka jobbsituationen, mörker. i måndags jobbade jag över och det var mörkt när jag kom till jobbet och det var mörkt när jag åkte därifrån och jag FATTAR inte hur folk står ut.
ja, men igår var jag i alla fall på ett möte på brukshundklubben angående tävlingsverksamheten och det var bra, tydligt och strukturerat, befogad kritik hade framförts och berörda hade tagit det till sig och gjort om och gjort rätt, so far so good i alla fall. det blir nog bra det här. sen fick jag frågan om jag inte ville utbilda mig till tävlingsledare, och jag tackade nej där med, även om jag misstänker att jag skulle passa jättebra som det, regelnörd och paragrafryttare som jag är, men nej. jag var ju ytterst ansvarig för tävlingsverksamheten i vår ridklubb i en herrans massa år, och jag känner faktiskt att den kvoten av otacksamt, oavlönat men ändå ansvarsfullt arbete fortfarande är ganska välfylld. för att inte tala om den kvoten som handlar om att lägga tid på att dividera med sura tävlande som känner sig kränkta för att det finns ett regelverk att förhålla sig till och som inte kan fatta varför man ändå inte kan göra undantag för just dom, tack men nej tack liksom.
men ja, det var ett bra möte i alla fall och jag trivs bra i vår klubb, det är alltid kul att åka dit. sen att mötet drog ut på tiden så jag inte kom hem förrän efter läggdags är ju inte direkt någons FEL, men trött är jag lik förbannat.
och på jobbet, tja. det är ju som det är. folk är griniga och gnäller över småsaker, jag också antar jag. fast samtidigt sitter vi i fikarummet och fnissar hjälplöst över den här sjuka situationen vi befinner oss i, på något sätt ska vi väl ta oss igenom det här också. men lite julledighet och ordning och reda hade väl inte suttit fel.
nä, nu ska jag väl streta vidare med jobbhögarna och försöka låta bli att tröstäta skumtomtar.