Första advent

Första advent.
Sambons släkt och vi är på julbord. Trevligt. Som alltid.

I morse fick Tusse helt plötsligt problem med att äta. Mitt i frukosten ville hon inte längre äta och blev alldeles förtvivlad. Förtvivlad och rädd. Så mådde hon plötsligt illa och blev alldeles orolig och sprang till toaletten för att kräkas.

Exakt som det hände i måndags då hon kräktes på riktigt. Den här gången hände ingenting. Hon var orolig en stund och behövde ha en påse i knät i fall hon skulle kräkas. Så fort hon inte fick det blev hon väldigt upprörd och kunde inte stå still.
Tusse har inte fått såna här typer av utbrott tidigare. Så även om varken jag eller Sambon trodde att hon på riktigt var kräksjuk så är det ändå anmärkningsvärt att hon själv var så övertygad.

Det gick över och dagen fortsatte. Vid julbordet hände samma sak. En macka och sen en jätteorolig Tusse som var alldeles övertygad om att hon skulle kräkas. In på toaletten för att torrhosta ner i toaletten.
Hon slapp maten. Godis, chokladbollar och pepparkakor gick hur bra som helst utan att något illamående fick Tusse att bli orolig.

Sen var det middag. Makaroner och korv. Nu behövde hon bara se tallriken för att bli helt hysterisk.
Hon är inte magsjuk. Så enkelt är det. Men samtidigt så känns det ganska äkta. Hennes rädsla och oro.
Minns att Grodan råkade ut för en liknande grej just när han först hade haft kärksjukan och 2 dygns uppehåll innan han sen drog en vända till. Då var han helt övertygad om att välling skulle få honom att kräkas.

Jag är inte så orolig att det här inte kommer gå över. Jag är mer bekymrad över hur jag och Sambon ska vara fram tills dess att det har löst sig.
Göra ingenting alls är inget alternativ. Vi måste ju oavsett laga mat och ställa fram på bordet. Och sen då?
Sambon föreslår att vi ska vara som vanligt. Problemet är att vårt vanligt är inte så bra i det här fallet. Vårt vanligt är att vi har en ganska hård regel att man äter upp sin mat. Blir det för mycket mat så äter man det mesta så gott det går. Vi har ganska låg tolerans att krångla vid matbordet. Det är vårt normalt.

Men nu tror jag inte på det. Jag tror inte på att tvinga någon som är rädd att äta. Det är ju inte det vi gör till vardags. Då är det ungar som ena dagen gillar korv och nästa dag kommit på att de inte längre gillar det. Eller som gillar skruvad pasta ena dagen och vill ha snäckformad nästa gång. Såna saker. Då blir vi hårda och säger att det är bara att äta.

Men att tvångsmata en rädd unge. Nä. Det är inte vårt okej. Men vi har inte haft rädda barn vid matbordet. Så vi har inget normalt som passar till det.
Så vad gör man? Ge det här så lite onödig uppmärksamhet som möjligt men ändå ge Tusse en chans att landa det här.
Imorgon ska jag prata med dagis. Be dem hålla koll på vad hon äter och vad hon inte äter. Inget annat. Bara lite koll.
Hemma ska vi pröva att återinföra karotterna på bordet och att ungarna får ta det de vill ha själva.
Och så får vi plocka fram lite mat hon gillar.
Pannkaka. Keso.
Men korv, ägg och köttbullar är inte på den listan just nu. Så får vi se.

Min lilla Tusse.