I slutet av november
Jazzie 2015-11-26 14:46 (inga kommentarer)
November är nästan slut. Hur gick det till? Årets mörkaste och längsta månaden bara försvann. Jag som brukar bara överleva i november känner mig ganska stark och pigg. Lite sömnproblem bara. Men än så länge funkar det. Sambon äter Rosenrot. Det brukar jag också behöva den här tiden på året. Men inte i år. Och eftersom jag har lite svårt att sova vill jag inte gärna käka något som piggar upp.
Men det är inte bara upp.
Imogon ska jag jobba hemifrån. Jag behöver lite lugn och ro. Ett tomt hus för mig själv. Upptäcker att jag tappar bort vart jag är på väg eller vad jag håller på att säga. Stresstecken som måste tas om hand. Tror att det är de två senaste veckorna med Sambons bilolycka, köp av ny bil, kräksjuka ungar och lite press på jobbet.
Och det är ju ändå inte ens jag som har gjort det mesta av jobbet. Egentligen har 90% legat på Sambon. Men jag drabbas av känslor och oro som drar igång saker i kroppen. Och nu måste det lugnas ner lite.
Jag har egentligen en helt annan text i huvudet. Men den får jag skriva en annan dag. Imorgon kanske.
Men det är inte bara upp.
Imogon ska jag jobba hemifrån. Jag behöver lite lugn och ro. Ett tomt hus för mig själv. Upptäcker att jag tappar bort vart jag är på väg eller vad jag håller på att säga. Stresstecken som måste tas om hand. Tror att det är de två senaste veckorna med Sambons bilolycka, köp av ny bil, kräksjuka ungar och lite press på jobbet.
Och det är ju ändå inte ens jag som har gjort det mesta av jobbet. Egentligen har 90% legat på Sambon. Men jag drabbas av känslor och oro som drar igång saker i kroppen. Och nu måste det lugnas ner lite.
Jag har egentligen en helt annan text i huvudet. Men den får jag skriva en annan dag. Imorgon kanske.
Info
- Namn
- Jazz
- Född
- -
- Hemstad
- Stockholm
- E-post
- -
- Hemsida
- Medlem sedan
- 2008-12-27
- Antal texter
- 1 076
- Övrigt
- Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte