VABdag

VAB. Men jag hade en planerad presentation imorse. Så ungarna fick titta på film medan jag kopplade upp mig mot jobbet.
Jag hade underskattat tiden det skulle ta mig att presentera. Skulle kanske ha begränsat lite mer. Och så hade jag inte tagit med i beräkningen att alla skulle avbryta med frågor, tappa bort sig att diskutera lösningsförslag. Inget större fel i det. Men det är så svårt att avbryta folk som sitter i ett rum när man själv sitter på telefon. Man blir väldigt lätt ignorerad.

Så presentationen drog över tiden och helt plötsligt behövde alla gå till nästa möte fastän jag inte var helt klar. Och medan stolar skapade mot golvet och människor samlade ihop sig själva och sina datorer fick jag på mig något att göra. Fast det var ju stört omöjligt att höra vad. Så när jag försökte be personen upprepa så fick jag bara
- Tack ni på telefon. Klick.
Jag HATAR att få telefonen i örat. Det gör mig helt vansinnig.

Så morgonen blev liksom inte så bra. Jag har gått hela dagen med känslan av irritation och att ha gjort något halvfärdigt.
Sånt där har verkligen blivit så otroligt mycket större problem för mig sen jag gick i väggen. Att släppa en oskön känsla. Den bor liksom in sig och stannar kvar om jag inte lyckas lösa knuten.

Apropå väggen. Det är ett år och två veckor sen den morgonen. Då sammanhanget fullständigt brast och panikångesten pumpade som en konstant. Det känns både som längesen och som alldeles nyss. Framför allt så finns det ju en hel del kvar som har med det att göra. Jag är inte riktigt hel. Eller jag kanske ska säga att jag är inte samma lika. För jag tror väl inte att jag kommer bli som förut. Så det är ju en fråga vad man menar med hel.
Jag mår ju mycket bättre. Klarar mer. Men mycket är inte som förut. Och mycket är så oerhört mycket känsligare.

Sambon kom hem igår med en ny bil.
Det var skönt. Men jag har just nu lite problem att jag tror att olyckan är runt hörnet hela tiden. Jag kan vara lite vidskeplig eller vad man kallar det.
Vi har haft turen på vår sida så när som helst är den inte det.
Jag vet att sånt är idiotiskt att tänka. Dels för att det inte funkar så. Det finns ingen kosmisk rättvisa eller jämnvikt. Man behöver bara jämföra en syrier eller bangales med en svensk för att inse att det aldrig kommer bli jämnvikt däremellan.
Ändå. Den där oron i magen.

Nåja. Jag jobbar på det. Att släppa taget om att katastrofen väntar runt hörnet.