Bilolycka.

Jag var i Linköping igår. På vägen hem ringer jag Sambon för att meddela att vi var på väg hem. Jag skojade och sa att vi kanske skulle ta ett plan från Skavsta till Ibiza istället.
- Vad har du själv gjort idag? undrade jag.

Det visade sig att Sambon hade blivit påkörd bara kvarten före jag ringde. Han hade inte ens hunnit hem från olyckan när jag ringde.
En bil missade att han kom körande och körde ut, rakt på honom.
Han kunde ju prata, min man. Och han körde ju uppenbarligen bilen hem. I mitt huvud var han på väg till ICA och bilen körde in i hans passagerarsida. Så jag tänkte att det trots allt gått ganska bra. Det var inte förrän en bit in i samtalet som jag insåg att han i själva verket var på väg hem från ICA och bilen som kört in i honom hade prickat förardörren rätt duktigt.

Oj. Panikångesten bara vällde upp. Helt plötsligt glömde jag helt bort att min Sambo faktiskt pratade sammanhängande. Körde bilen hem. Jag såg bara en intryckt förarsida framför mig och att han kunde vara precis hur skadad som helst.
Det var en lång resa hem.

Sambon hade ju inte blivit oerhört skadad. Inte vad vi vet i alla fall. Men idag tyckte han att han kände sig stel i nacken så imorgon ska han till doktorn för undersökning.
Bilen blir tyvärr inte lagad. Kostnaden motsvarar inte bilens värde så försäkringsbolaget kommer lösa ut bilen.
Så där ja. Då har vi skrotat vår tredje bil på grund av bilolyckor. 3 bilar på 5 år. Det går inte så bra för oss.

Den här bilen har haft ett tufft liv i vår ägo.
Först blev Sambon påkörd bakifrån en vinter när Grodan var alldeles pytteliten. Sambon stannade vid ett övergångsställe där någon skulle gå över vägen. Bilen bakom kunde inte stanna utan parkerade in i vår bil.
Sen fick bärgaren hämta bilen sommaren därpå när bilmecken hade glömt att sätta fast en bult efter en reperation.
Därefter blev bilkraken påkörd av långtradare på parkeringen på Sambons jobb. Inte en gång, inte två gånger, utan TRE gånger!!

Sambon hade en parkeringsplats på jobbet. Där kommer det mycket godsleveranser till den stora ICA Maxin som ligger där. Det var väl lite väl smalt för tradarna och det bakre släpet tog med sig lite av Volvon när de skulle förbi. Man kan tycka att flytta en Volvo kombi skulle vara något man märker av. Men inte när man sitter i en långtradare och när det är det bakre släpet som tar bilen. Så chaufförerna missade hela grejen. Vid ett tillfälle fanns det ett vittne som kunde ta registreringsnumret. Så då slapp vi stå för självrisken. Vi hade inte sån tur de andra gångerna.

Sen var det den där generatorremmen som brann. Eller ja, två remmar brann ju upp. Så det var att beställa bärgare. Avbeställa bärgaren. För att några timmar senare ringa upp honom igen och fråga om han inte kunde komma och hämta bilen trots allt.

Nu är vår tid med vår Volvo slut.
- Det är ju bara en bil, säger någon. Det viktiga är ju att Sambon inte blev allvarligt skadad.
Ja. Det är ju klart. It goes without sayig.
Men jag klarar inte av att gå omkring och bara känna mig tacksam över att Sambon lever. För i det finns vetskapen om vad man är tacksam över. Och alla tankar "Tänk om..." vaknar i mig och jag klarar inte av det. Det ger mig sån ångest att jag klarar inte av att lägga min energi på att vara tacksam.

Så jag fokuserar på det praktiska med bilen. Detaljerna kring allt sånt. Det är lättare.
Det var likadant när jag åkte av motorvägen. Då var det så viktigt att bilen skulle ha klarat sig. När den inte gjorde det så blev det viktigt att alltihop blev en noll-kronors-historia. Att vi fick ut samma peng vi hade betalat för bilen och att vi köpte en ny bil för samma peng.
Det har ju så klart ingen egentlig vikt. Men det var oerhört viktigt då. För det var det enda som inte framkallade ångest.

Så nu hittar jag fördelar, positiva detaljer ur ett rent köpa-bil-perspektiv. Det låter otroligt kyligt, men jag klarar inte att hantera det på annat sätt.
Ikväll kan jag inte sova. Jag vill veta vad läkaren säger innan jag kan slappna av.