Idag är jag och Tusse hemma. Tusse med feber och jag som förälder.
Febern är inte så hög, så hon mår prima. Nu när det har hunnit bli eftermiddag märks avsaknaden av storebror. Som vuxen har jag ingen chans att leka i den takt som de vill. Jag orkar inte. Tappar lusten. Hjälper till där jag borde låta bli och kanske tvärtom.
Hade storebror varit här hade de nu varit mitt uppe i en avancerad på-hitta-lek med regler och manus. Jag kan inte leka så. Så vi ritar. Och leker med lera. Men även där kroknar jag tidigare än hon.
Att ägna sig åt långkoket på spisen känns som en räddning och jag känner mig usel. Men det är tiden som är problemet. Jag kan både vara superhjälte och mamma, mamma, barn. Men inte så länge. Leken blir svår och jag känner mig oerhört ansträngd.
Jag kan läsa bok. Men nej, det var vi klara med redan imorse.
Så snart ska vi åka och hämta storebror. Sen ska de få fria tyglar att ta fram allt de behöver för sina lekar.
Men så klart, det har varit en hel del mys också idag.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte