Idag känner jag mig stark

Det är det där med balans. Jag och Sambon är lite som sol och måne. Den ene går upp, då går den andre ner. Just nu är det jag som är upp och Sambon som är ner.

Men över lag så känns det mesta rätt okej nu.
Mycket tack vare att jag har ett nice flyt på jobbet som gör att jag kommer hem och mår bra och känner mig stark.

Dels gör jag ett bra jobb. Jag jobbar i ett riktigt bra team där vi alla kompleterar varandra och lyfter varandra.
Dels för att andra gör ett jävligt sopigt jobb. Jag vet att det inte är snällt av mig, men jag blir lite skadeglad när uppblåsta jävla skitstövlar slarvar och gör ett taffligt jobb när de mellan misstagen anser sig vara facit.

Mellan varven är jag ganska arg. Och jag har svårt att lägga band på ilskan. Men det känns som om bakom ilskan ligger en självsäkerhet som gör att jag inte känner mig tvungen att huka mig. Jag blir arg för jag inte tänker vika mig.
Jag tror faktiskt det var rätt längesen jag kände mig så här. Att jag hellre konfronterar än viker undan.
Det känns skönt. Och befriande.

Vi har pratat en del om det här. Jag och terapeuten. Jag antar att ur en ren förändrings-synpunkt är det kanske inte så bra. Men jag känner mig oerhört självsäker och har ingen lust att ta skit där skit inte ska tas. Det gör mig lite konfliktsökande. ELler i alla fall konfliktskapande eftersom jag hugger snarare än håller käft.
Får mig att känna mig ung. *skrattar*
För jag var sån när jag var yngre. Stack ut hakan oavsett om det gagnade mig eller inte.

Nåja. Jag tror det är en känslofas jag är i just nu. Det lugnar nog sig. Fasen före det här har ju varit en ledsen och sårad fas. Så det känns skönt att vara lite stark just nu.