alltså gud vad jag är LESS på mitt jobb just nu. igår hade vi informationsmöte, nu ska det omorganiseras IGEN, för hundrafjortonde gången, men eftersom det inte har varit förhandlingar än så är allting superhemligt, och jag är så jävla utled på det där superhemliga som verkar genomsyra hela det här företaget. förut hette det att allting var superhemligt för att vi var börsnoterade och då får man inte informera personalen innan man informerar aktieägarna, typ. nu är vi inte börsnoterade längre, men nu kan man tydligen inte informera personalen innan man har haft förhandlingar. vi ska bara få veta att "något" kommer att hända, men inte vad. nä, det är klart att man inte kan säga hur något kommer att bli innan förhandlingarna är klara, men man kanske skulle kunna få nån hint om vad ledningen VILL ska hända? eller? nä, inte det heller. och det är så jävla tröttsamt.
och så den här personalen. alltså, allvarligt så tror jag ibland att man skulle kunna ta apor från zoo och dressera dom till att göra ett bättre jobb. vi är iso-certifierade. det innebär att man måste ha ett kvalitetsledningssystem, vilket innebär att det måste finnas rutiner och att allting ska vara dokumenterat. så långt är väl allting bra. och VARJE ÅR, när vi har kickoff, så går vi igenom alla rutiner som berör personalen och förtydligar och förklarar bakgrunden och informerar om vad det får för konsekvenser om rutinen inte följs. exakt allting finns så tillgängligt, förenklat, förtydligat så man tycker att ett barn hade klarat av det. och ändå blir det fel så jävla ofta, i princip varje gång någon som inte brukar göra en viss arbetsuppgift ska rycka in för att den som brukar göra det är sjuk eller ledig.
och VARJE GÅNG det blir fel så tar vi det direkt med berörd person, förklarar vad som blivit fel, vad det får för konsekvenser, berättar hur det skulle ha gjorts istället och framför allt försöker reda ut vad som är oklart i instruktionen eller rutinen. men det är aldrig några oklarheter. det är bara det att det tydligen är för jobbigt att kolla hur man ska göra, eller fråga någon hur det ska vara, så då chansar man istället. alltså jag fattar inte. om man blir informerad om att det här är jätteviktigt att det blir rätt och känner att man inte har koll, då vill man väl stämma av med någon så att det verkligen blir rätt? ja, en del gör ju det. men alldeles för många skiter i vilket och bara chansar hej vilt. med påföljden att någon annan, oftast jag eller S, får sitta i efterhand och försöka reda ut vad som har hänt och bli utmålade som bitchar som bara går och gnäller på att allt är fel hela tiden. nu bestämde vi förra veckan att VARJE GÅNG något händer, oavsett om det bara är en skitgrej, så ska vi skapa ett nytt ärende i avvikelsesystemet, bara för att på något sätt belysa att det är ett systematiskt problem. för varken jag eller S har tid eller ens egentligen befogenheter att hålla på och dividera med personalen i den omfattningen som vi gör idag. men ingen annan gör det ju. det är liksom jaja och låt gå så länge det inte märks. att göra fel får inga konsekvenser och det verkar ju inte finnas några direkta incitament för att göra rätt heller.
problemet är bara att vi har ett helt värdelöst avvikelsehanteringssystem som knappt går att använda. och när ärendet väl hamnat där så skickas det vidare till antingen min chef eller till puckochefen, som är någon slags kvalitetsansvarig. men eftersom vi inte har haft någon ledningsgrupp på hundra år så finns det inget naturligt forum att jobba med avvikelser i, så därför händer ingenting förrän möjligen om det är någon revision på gång, då ska allting tröskas igenom i mastodontmöten.
och jag är så jävla less på detta. tungroddheten. att man aldrig får något gehör för någonting. att det känns som att man är en jävla belastning och ett besvär för att man vill jobba kvalitetsmedvetet. man kan ju bara hoppas att de nya ägarna vill något annat, men det är väl att hoppas för mycket.
och jag kollade på platsbanken och det finns exakt NOLL jobb som jag kan söka. baksidan av medaljen när man nischar sig med spetskompetens i en smal bransch tydligen. ja, det blir väl kanske bättre. jag ville mest bara gnälla lite.
och gnäll två: det ser ut som ett bombnedslag hemma, vilket fick mig att bli närmast pms-irriterad när jag kom hem igår. visst, nu har vi varit sjuka och inte orkat veckostäda i samma omfattning som vi brukar, och det kan jag väl köpa, men ändå. igår var mr S hemma och var sjuk, och jag TÅL VISST INTE att komma hem och så sitter han i soffan mitt på eftermiddagen och glor på någon amerikansk komedi med burkskratt och hela soffbordet är belamrat med disk och tidningar och stök. okej, jag är ju inte så anal att jag förbjuder honom att titta på komedier på dagtid bara för att det får det att krypa i hela kroppen på mig. men man kan väl åtminstone PLOCKA UNDAN LITE?
men jag sa inget utan gick ut med hundarna istället. det kändes som det bästa valet just då.
och så känns det som att N ger mig dåligt samvete, fast säkert inte medvetet, eller jag hoppas inte det åtminstone. men nu har hon ett par gånger bett om hjälp med barnpassning för att hon ska kunna plugga eller skriva hemtenta, och båda gångerna har jag varit tvungen att säga att jag inte kan, för att jag har andra saker inplanerade som jag inte vill boka av. ja, det kanske är självupptaget, jag vet inte. men samtidigt tycker jag att hon måste ju veta vad hon gav sig in på när hon valde att börja plugga med två barn, hon kan ju liksom inte förlita sig på att andra ska kunna backa upp henne så fort det kör ihop sig. och det gör hon väl inte heller, hon har inte sagt ett ljud om det utan det är mest en känsla av att hon tycker att jag alltid prioriterar annat.
men idag ska vi försöka träffas och ta en fika i alla fall. på mitt initiativ. det blir förhoppningsvis dagens höjdpunkt.