Är det verkligen mitt problem?

Sitter här och har tänkt ihop en hel lång text där jag irriterar mig igen över någon som skrivit en kolumn över fenomenet föräldrar.
Så ska jag börja skriva den men tänker "Varför bryr jag mig?"

Jag har väl inte energin att lägga på ytterligare en kolumnist som jagar delningar på Facebook och likes. Mitt föräldraskap har ju ändå inget med vad hon kan tänkas skriva. Jag bakar bröd eller låt bli helt ovidkommande vad hon tycker om det.

Så jag släpper texten och tanken.
Men det får mig att tänka vidare. Varför bryr jag mig om idioten på jobbet? Jag har väl inte energin att lägga någon på honom? Och jag är ju varken hans chef eller ens gruppledare. Så jag behöver ju faktiskt inte bry mig så otroligt mycket hur ha sköter sitt jobb. Eller inte sköter det. Jag kan ju göra mitt jobb med väldigt lite kontakt med honom. Så varför inte låta det vara?

Under en kort period för många år sen lyckades jag med konststycket att ställa frågan till mig själv "Är det här mitt problem, eller är det någon annans?"
Definitionen på om det var mitt problem var om jag faktiskt kunde göra något.
Det är inte så lätt som det låter. För i alla fall jag tenderar att se och uppmärksamma problem som påverkar mig. Och det är inte alls samma sak om att det är något jag kan göra något åt. Eller jo... men inte från det hållet.

Som till exempel min kollega. Jag tycker han är en urkass snubbe på det jobb han har just nu. Och så irriterar jag mig på det. Men jag kan ju inte ändra på det. Jag kan inte sätta honom på ett annat jobb. Då är inte det som är mitt verkliga problem. Det är någon annans. Det jag kan göra är möjligtvis mitt sätt att förhålla mig till honom. Det ligger inom ramen för vad jag själv kan påverka.

Under en kort tid lyckades jag alltså bena ut det på det sättet. Vad kan jag göra något åt, och vad kan jag inte göra något åt. Om jag inte kan göra något så släppte jag det. Då var det inte mitt problem.
Det var en oerhört befriande känsla. En massa energi som inte ödslades. Och jag kände mig väldigt handlingskraftig.
Jag vet inte hur länge jag hade det så. Någon månad? Kanske nåt sånt. Sen tappade jag fokus och föll tillbaka i gammalt beteende.

Det var en känsla. Det går inte att släppa något om man inte känslomässigt också släpper. I alla fall inte jag. Jag kan försöka säga till mig själv "Släpp det" men det är inte förrän jag känslomässigt släpper taget som jag verkligen gör det.
Och under den där månaden satt känslan där. Hela tiden.

Och jag skulle verkligen vilja hitta tillbaka just nu. För jag har inte energi att lägga på sånt som faktiskt inte är mitt problem. Jag har inte energi att irritera mig på andra när de inte är mer ett störande moment.
Det finns ju verkliga problem att bry sig om.
Som Grodan som just nu ligger och hostar ur sig lungorna i sömnen.
Eller det faktum att jag verkar ha glömt betala ett antal räkningar.
Eller varför inte den där lilla detaljen att jag verkar vara nästintill sifferblind. Idag när jag skulle fylla i mitt eget mobilnummer råkade jag skriva en 3 istället för en 2 tre siffror in i numret... och jag kom inte ur det. Jag satt där och kunde inte för mitt liv komma på mitt eget telefonnummer. Slutade med att jag fick ta fram min telefon och kolla upp det.
Och detta är bara ett exempel av min sifferblindhet.
Stress? Javisst. Kopplat till min utmattning? Javisst, förmodligen. Men det är ett reellt problem som jag kan lägga min energi på istället för en kolumnist. Det skulle ge mig mer.

Nästa vecka har jag och ungarna höstlov.
Det är också något att lägga energi på. Rolig energi på.